Litteratur/Serier: Frances del 2

Joanna Hellgrens sublima stil är speciell. I år belönades hennes andra bok, Frances del 1, med Seriefrämjandets pris Urhundenplaketten för bästa originalsvenska seriealbum.  Hellgren, som har en bakgrund som illustratör och bokformgivare, slarvar inte med något. Trots eller kanske på grund av enkelheten i hennes helhjärtade blyertsteckningar kommer vi nära och Hellgren kan förmedla otroligt mycket känslor. Benshi har läst Frances del 2 och fascineras av helheten; miljöerna, persongalleriet och historien.

Joanna Hellgren använder sig som sagt genomgående av blyertstekniker, och jobbar med en realistisk och bitvis närapå naivistisk stil, lite beroende på vad hon vill förmedla i rutorna. Ofta tar sig serien filmiska uttryck, vilket avspeglas både när det gäller story och teckningar. Exempelvis inleds Frances del 2 med det vackrast porträtterade dagen efter-uppvaknandet jag hittills sett målas upp:

I det grovyxade takhörnet finns ett getingbo. Ester öppnar långsamt ögonen, sneglar åt sidan, inser när hon mödosamt reser sig upp att hon varit en idiot. Hon på sig underbyxorna, smyger ut med skorna i handen. Dansbanan ligger öde, vägen mellan de mörka granarna är knappt synlig i sommarmorgonljuset. Hon tänker på det som hänt, förbannar sig själv.

Tecknarstilen berikar och inramar genomgående en handling som kretsar kring tre parallella historier där författaren faktiskt lyckas med konststycket att samtidigt hålla dessa skilda berättelser åskilda samtidigt som de besynnerligen smidigt fungerar tillsammans. Dialogen är genomtänkt in i minsta detalj och därför förvånandsvärt avslappnad och funktionell, särskilt som en stor del av serien utspelar sig i förförfluten tid. Exakt när vet vi inte, men drömmen om äntligen få komma iväg, drömmen om att vara någon annanstans, att bli den där lyckade filmstjärnan, finns där ständigt.

Frances del 2 är drabbande utan att skriva någon på näsan, ickenormativ utan att vara klyshig. Istället får vi se verkliga människor mötas, prata, gräla, skiljas åt. Det är svårt att inte fatta sympati med karaktärerna, svårt att inte glida in i den tids- och samhällskänsla som hela tiden är starkt närvarande i detaljer och aningar. Det regnar. Det snöar, det är kallt, sjaletten kliar och hela tiden den här gnagande känslan av tomhet, av längtan. Hellgren lyckas med det få kan; att förmedla mänsklighet, att ge oss förståelse, förtröstan, att få oss att känna spirande glädje mitt i sorgen. Sådant behövs verkligen, och bland annat därför ser jag  innerligt fram emot Frances del 3.

Info: Frances del 2 av Joanna Hellgren, Ordfront Galago.