Litteratur/Seriekonst: Mina vackra ögon

Nina Hemmingssons formspråk börjar bli välkänt i Sverige. Hon debuterade med boken Hjälp 2005 som gjordes tillsammans med Sara Olausson, och har sedan dess gett ut två samlingar fyllda av serier och teckningar. 2009 blev Hemmingssons och Liv Strömquist serier en revy på Stockholms stadsteater, och parallellt har Nina Hemmingsson också figurerat i bland annat Aftonbladet, Bang och Ordfront Magasin.

Tidigare i vår kom så hennes fjärde verk på Kartago, Mina vackra ögon. Den innehåller såklart ett urval av de senaste årens teckningar. Bilderna karaktäriseras ofta av en välregisserad men slående skönhet, och det är texterna som i all sin brutalitet bryter av och gör hennes typiska enrutingar ifrågasättande och samhällskritiska. De dova lågmälda färgerna och de enkla grafiska Stig Lindberg-aktiga mönstren väcks också till liv av Hemmingssons genomarbetade blyertsskuggningar, som lyfter fram och formar.

Det är inte lätt att sitta på andra sidan bordet när Hemmingssons extremcyniska hjältinna yttrar sig, en hjältinna som för övrigt börjat få sällskap av några härliga kåta tanter. Det mörka håret och klänningen liksom de evighetstomma ögonen gör sitt till för att förstärka outsiderutseendet. Bredbent, blek, med armarna i kors och med en orubblig självkänsla lämnar hon mången förvirrad till synes samhällsanpassad figur bakom sig. Men det blir ganska omgående tydligt att det faktiskt är hon som är den normala i den värld av ointaglig ytlighet, ödsliga landskap och evighetslånga kaffesessioner där hon befinner sig.

För vi mår inte bra av det skenheligt glättiga, av lycko- och tvåsamhetsnormen, av illusionerna. Det kan bland många andra Barbara Ehrenreich skriva under på. Ehrenreich har skrivit boken Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Hon skrev den efter att hon, då hon just fått reda på att hon hade bröstcancer, fick höra att om hon bara slutade vara arg och gnälla skulle allt bli mycket bättre. Då gick hon till botten med ett USA där det positiva tänkandet nästan blivit religion. Visst, ibland är vi avundsjuka på de där mysiga skogspromenaderna, men allt är aldrig bara guld och gröna skogar. Ibland är allt skit, ibland äger vi universum. Ungefär där någonstans, i kombination med den traditionellt antinormativa samhällskritiken, befinner sig Hemmingsson.

Tilltalet i serierna har börjat skruvas åt ett extra varv; det är ofta grovt och sällan kul utan ett drag av obehag. Men samtidigt låter Hemmingsson också ömheten skina igenom på ett annat sätt än tidigare. Även om enrutingarna är kul och den antirojalistiska Prinsessan & Gemålen-serien fyller sin funktion är det teckningarna som berör mest. Det på samma gång ytliga och djupa gör det svårt att sluta beundra dem och ibland blir det nästan kärleksfullt. Även i den senaste boken, Så jävla normal, fanns teckningar, men det var mer av skisser och idéer än färdiga verk. I kontrasten till det dova mörka är teckningarna fascinerande och jag beundrar Nina Hemmingsson för nästan allt utom för de vackra ögonen. Det finns så mycket mer här än det plumpa, än den socialrealistiskt skruvade humorn, och det är i alla fall någonting jag vill se mer av.

Text: Malene Jensen

Info: Mina vackra ögon av Nina Hemmingsson, Kartago Förlag