Litteratur/Seriekonst: Med vänlig hälsning

Jag pratade med Sara Granér i november 2008 när hennes debutbok, Det är bara lite aids, just kommit ut på Galago Förlag. Hon berättade om serieformatets tacksamma natur, om humorns betydelse, om hur serier ofta är lätta att ta till sig och om hur nära de ligger de vardagliga kreativa uttrycken, som marginalklotter i anteckningsboken. Men hon värjde sig när jag kom in på hennes feministiska budskap.

- Det är störigt att man alltid måste få frågor om sitt feministiska budskap, eller sitt vänsterbudskap, när aldrig någon ifrågasätter ett sexistiskt budskap eller politiska mainstreamåsikter. Jag hoppas att jag gör något bra, men det är inte som att jag vill initiera en revolution.

Nyligen kom Sara Granérs andra bok, även den på Galago; Med vänlig hälsning. Och även om jag förstår hennes resonemang ovan är det svårt att inte vidröra samhällskritikens betydelse vid en recension av Granér. Här finns kraven på att prestera, regeringen, kärleken, SCB, patriarkatet, klimathotet. Till och med gud dyker upp med sina vänliga hälsningar, lite lik George Clooney iklädd vit nattskjorta. Förmodligen är det bara så att det politiska blir ovanligt tydligt hos Granér eftersom hon så uppenbart erkänner politikens allomfattande närvaro och ifrågasätter. Givetvis är, precis som hon säger, alla andra berättelser lika politiska, aldrig ickeneutrala. Som sig bör ifrågasätter normen sällan sig själv.

Inför recensionen av Med vänlig hälsning passade jag på att ställa några ytterligare frågor till Sara. Nytt i den senaste boken är broderierna och de arga lapparna, uppsatta i trappuppgångar. Enligt Sara tar det ”cirka 300 år att brodera och är både lite långtråkigt och roligt. I början var jag jättedålig men sen lärde min mamma upp mig lite”. Resultatet är en konst som känns ifrågasättande mer än som konstkonst och säkerligen även är tänkt att vara sådan.

Det känns som om Granér trots det begränsande tidningsformatet tagit sig vidare i sitt konstnärsskap med sina blandade tekniker och ännu fler detaljer, som plottriga ramar med Sven Nordqvist-känsla (konstnären som tecknar Pettson och Findus).  Sara berättar att hon i framtiden skulle tycka det var roligt att göra mer film och 3D, och kanske även en barnbok. Det ser jag fram emot. Mitt i det groteska, som att bäbisarna utsätter storbankscheferna för 5-minutersmetoden, finns ett ärligt konstnärligt uttryck som är lätt att ta till sig men som även är väldigt vackert.

Formatet Granér huvudsakligen jobbar med är enrutingar, naivistiska och färgglada. Hennes värld, eller kanske snarare vårt uppförstorade samhälle, befolkas av djuriska figurer med drabbande omedelbara ansiktsuttryck. Bilderna är genomarbetade och varierar rent teknikmässigt. Oftast är de mycket färgglada, innehållandes galghumor och tragikkomiska insikter så att skrattet fastnar i halsen. Formatet är ett annat än i första boken eftersom den huvudsakligen består av sådant hon gjort på uppdrag av DN som kommentarer till aktuella ämnen. Sara var därför orolig för att boken skulle bli ensidig och tråkig, men även det repetetiva fyller sin funktion just eftersom samhällsproblem är svårlösta och återkommande. I en värld där de vänliga hälsningarna är sällsynta och demokratin behöver debatt för att hålla sig flytande är konstnärer som Sara Granér alltid aktuella.

Malene Jensen

Med vänlig hälsning av Sara Granér, Ordfront Galago