Litteratur/Musik: Anarkist
Skribent: Mark. Oct 9, 2011. Kategori: Featured, Litteratur, Musik
Mattias Alkberg äger en sinnrik förmåga att problematisera Sverige, eller kanske snarare att försöka förklara ett alltmer problematiskt nationellt tillstånd.
Hur blygsamt men bestämt artisten än avsäger sig sitt sociala engagemang kvarstår det i hart när varje nyans av nya album/bok-kombon Anarkist. Det vilar över hela produktionen, från det intima och strängt privata till det gemensamt angelägna.
Anarkist är ett ambitiöst projekt, ett färskt album och samlade texter (blogginlägg, krönikor och essäer) från de senaste femton åren. Här ryms Mattias Alkberg skribenten och poeten, rockmusikern, den förbannade grannen, de svagas kombattant. Huvudpersonen är en och samma, angreppssätten är vitt skilda.
Resultatet hade således också kunnat bli en tämligen splittrad kulturprodukt, men den är mer väl sammanhållen än vad den första anblicken lovar.
Mycket tack vare faktumet att Anarkist tjurskalligt propsar på att leva alldeles intill gränsen – den formatmässiga, konstnärliga och den sociala. Det är också gränserna som här rent tematiskt står i fokus. Nya, gamla och konstruerade, alla ska de korsas. Klyftor ska överbryggas med lika stora mått ilska och förtvivlan som jävlar anamma i en vild balansakt mellan trivialiteter och hårt, kallt allvar.
Musikaliskt är Anarkist Alkbergs i särklass mest tillbakalutade giv. Det är tolv spår skev, smått försiktig rockmusik som i kontrast till och symbios med lyrikens kantiga allvar bygger en synnerligen stabil albumhelhet.
Beståndsdelarna bänder och skaver mot varandra, hetsar fram väsentligheter och kämpar för företrädesrätten att få uttrycka sin egen inneboende styrka.
Konst och samhälle i samverkan och som varandras motvikt blir i Alkbergs regi politiserad musik som ett resultat av en politiserad samtid. Men den är alltjämt angelägen och förvånansvärt öppen för tolkning.
Bokens texter speglar lyriken, den utvecklar och förklarar, men skriver sällan på näsan. Det är en medveten röst som tillåter sig att tala. Övertygad i sak också i stunder av självtvivel och desperation visar den fingertoppskänsla som skildrare av ett land och de individer som befolkar det.
Måhända är det uttjatat att tala om diskbänksrealism och Mattias Alkberg men det måste ändå nämnas. Få artister behärskar trots allt det socialrealistiska anslaget så skarpt som han.
För nog hade det lätt kunnat bli hattigt med referenser till Coop Forum och Blåvitt-tvål som folkhemsknutpunkter. Eller att problematisera Harry Potters dementorer till alldeles självklara metaforer för fanatism och smygande socialt förfall. Hos Alkberg är de alltjämt stilgrepp som nyttjas med övertygande självklarhet.
De behövs för att förstå att den Norrbottniska glesbygden som så ofta nämns som artistens dubiöse antagonist lika mycket speglar den allt vidare spridda sociala glesbygd som är Sverige av idag.
Att ducka för patetiken är i det sammanhanget att betrakta som ett nederlag. Därför komprimerar Mattias Alkberg ett lika starkt socialt som konstnärligt engagemang till den kompakta rocklåtens ramverk och expanderar därigenom också bilden av Sverige – och vad kanske viktigare är, bilden av sig själv som konstnärlig uttolkare av sin samtid.
Text: Mark Andersson
Omslagsbild: Teg Publishing
Info: Mattias Alkberg – Anarkist (Teg Publishing/Playground)
