Litteratur:Dödssynden

Syskonen Scout och Jem har mycket att utforska i lilla staden Maycomb i 30-talets amerikanska söder. Som de ställer till med hyss! Det är ett landskap à la Tom  Sawyer: kreativt barnasinne mot vuxen oförståelse för lek och upptäckande. Men den bilden ändras långsamt till det sämre. Lager för lager tas bort från Maycomb-bornas ytliga oskuldsfullhet. Dödssynden är Harper Lees klassiska skildring av ett idylliskt samhälle som förvandlas till ett monster i jakten på de svarta.

När en svart man åtalas för att ha våldtagit en vit kvinna tar stadsborna genast ställning mot mannen, på grund av den låga sociala ställning hans hudfärg fört med sig. Rättsmålet som upptar en stor portion av romanen avslöjar den utbredda rasismen och hatet som är så absurt i ett barns ögon. Det är den nioåriga flickan Scouts upplevelser vi lånas. Hennes far, Atticus, får i egenskap av advokat i uppgift att försvara den åtalade, Tom Robinson. Atticus är i samhällets ögon en “niggerälskare”, vilket Scout också får höra av andra barn. Det är också så hon kommer i kontakt med rättsmålet och frågorna som föds.

Det är en rätt otäck historia. Feg som jag uppenbarligen är blir jag tacksam för barnets perspektiv, som trots vissa illusionssöndrande insikter ändå vaggar in åskådaren. Händelserna kring brottet och målet är tillräckligt distanserade för att jag inte ska bli överrumplad. Men allt är fortfarande tillräckligt nära för att känslor triggas igång. Det är nog den hopblandningen som gör den effekt som i sin tur gör den här boken till vad den är.

Däremot är romanen i högre en ungdomsbok än jag tidigare trott. Jag säger ungdomsbok därför att den knappast utmanar den cyniske i någon större utsträckning. Däremot är det naivistiska perspektivet på jämlikhetsfrågor rätt uppfriskande. Vad är det som säger att en svart man är mindre värd än en vit? Men för många gånger blir författarens moraliserande och didaktiska försök direkt klumpiga. Jag märker att jag blir ledd vid handen. Till och med originaltiteln är en läxa; To Kill a Mockingbird syftar på Atticus ord till sina barn efter att de fått två luftgevär i present: det finns ingen (döds)synd förutom den att döda en oskyldig härmfågel (mockingbird). Tom Robinson, den åtalade, liknas sedan inte helt oförutsägbart vid en härmfågel.

Det är lite grand som Salingers Räddaren i nöden. Välskrivet men för jäkla självklart. Lee och Salinger har ju också det gemensamt att de i princip bara gett ut en bok vardera och sedan dragit sig tillbaka. Och blivit upphaussade av en svarssökande allmänhet. Jag kan inte låta att bli att likna båda dessa böcker vid ett moraliskt placebo som utan att förändra oss får oss bättre till mods, trots den oskyldige Tom Robinsons slutliga död.Vi engagerar oss ju trots allt för den svage i samhället! Även om vi behöver bli tillsagda att göra det för att märka det.

Fedja Borčak

Harper Lee
Dödssynden
Bonnier pocket
övers. Jadwiga P. Westrup