Litteratur: Vinteranteckningar om sommarintryck

”Socialisten som ser att det inte finns något broderskap, börjar propagera för broderskap”

Någon i min närhet har sagt att det finns ett antal författare som man måste ha läst innan man kommit upp i tjugoårsåldern. Fjodor Dostojevskij påstås vara en av dessa. Till skillnad från andra föreslagna i samma kategori, gör man klokt i att ta med sig Dostojevskij upp i åldrarna. Man formligen måste göra det, för det finns risk för att man missat en hel del.

Jag vill nu inte vara påstridig, endast föreslå ett särskilt sätt att läsa Dostojevskij på nytt: gör det med öppenhet för författarens humoristiska sida och med ett smygande leende När någon ser dig med Onda andar i handen, spela inte smart och låtsas att du förkovrar dig i det logiska självmordet, medge att du bara läser för nöjes skull.

Ett mer rättfram sätt att lära känna Dostojevskijs humor är att läsa essäerna under namnet Vinteranteckningar om sommarintryck som nyligen getts ut av det nystartade förlaget Vesper. Texterna kallas resereportage och har visserligen resereportagets form, men är allt annat än just det. Snarare är de tillsammans en politisk stridstext, en kritisk bild av Västeuropa från öster.

Hursomhelst, Dostojevskij reser västerut för att fånga rådande Zeitgeist i Europa, som alla enigt menar består av framtidstro, jämlikhet, bildning, broderskap – kort sagt progressivitet. I Paris möter han vackra byggnader och välordnade gator. Likadant i London, där storleken i synnerhet gör intryck. Av ytan att döma så finns det ingen anledning att inte tro på fläckfrihetens Europa. Det är verkligen ett högt civiliserat folk! Men snart nog lyser solen genom kulisserna. Hyckleriet är påfallande ogenerat. ”I Paris finns ett omåttligt behov av dygd”, skriver Dostojevskij samtidigt som affärsbiträdet inte böjer sig för att lura sin kund och den katolska prästen inte skäms att bota sjuka i hopp om att konvertera dem. Ingen ska heller tro på slagordet ”Liberté, egalité, fraternité!” – i Europa finns inget broderskap:

”Men i den franska naturen, och hos västerlänningar i gemen, har broderskapet aldrig förekommit; istället har man haft personlighetsprincipen, principen om det individuella, den förstärkta självbevarelsen, egennyttan, Jagets självbestämmande och vanan att ställa detta Jag mot hela naturen och alla andra människor så som en autonom och enskild princip som är fullständigt jämställd och likvärdig med allt det som finns förutom den själv.”

I en essä som lika gärna hade kunnat vara en strålande novell blir det klart att så fort Dostojevskij kommit innanför Frankrikes gränser blir han, under en kort sträcka, övervakad av tullagenter. Ryssar bemöts med stor misstänksamhet. På hotellet rapporteras såväl hans utseende som syften i landet i utförliga protokoll. Däremot är det äldre värdparet hövliga och fyller i formulären slarvigt och med välgörande ironi. Dostojevskij vill ge oss en bild av européerna som nervösa för allt. Kan det bero på att idealen och slagorden är för sköra för att emotstå oliksinnades yttranden och göranden? Övervakningssamhället har vi som lever idag också. Vi kan inifrån själva se hur våra ideal – det största: demokratin – självupplöses enligt grundläggande logiska principer. Idag blir vi, till skillnad från hur det var under Dostojevskijs tid, sällan nervösa på grund av socialister, de övervakas och kartläggs enbart av gammal vana. Idag är vi mer rädda för muslimerna.

Läsaren märker att det finns mycket att fundera på även om Dostojevskijs röst ofta manar till skratt. Karikatyren av europén som en skrupelfri dandy har många bottnar. Det argument som huvudsakligen syr ihop de övriga är att den europeiska civilisationen helt enkelt saknar själ. I det här sammanhanget blir Dostojevskij vid tillfällen väldigt nationalromantisk. Det må vara så att ryssarna är primitiva och omoderna, men de har i alla fall själ, tycks han vilja säga. De har den där gemenskapen, det där broderskapet som européerna oavlåtligt önskar själva. Trots vinklingen, som inte ska ignoreras, finns en poäng i resonemanget, i varje fall vad gäller den europeiska andan. I London är individens missmod oundvikligt: ”Men det dystra sinnelaget lämnar inte engelsmannen ens i glada stunder: också när han dansar är han allvarlig och rentav butter, och utför sina danssteg motvilligt, som om han gullgjorde en plikt”.

Det råder för stort avstånd individer emellan. I individualismen inbegrips inte andras individualitet, vilket är en trivial men icke obetydlig insikt. Således är det svårt att aktivera européerna i ett bredare socialt engagemang. Den som försöker får arbeta i förtvivlan:

”Socialisten som ser att det inte finns något broderskap, börjar propagera för broderskap. [---] I sin förtvivlan börjar socialisten konstruera och definiera det kommande broderskapet. Han gör en beräkning av dess vikt och storlek, han frestar med dess fördelar, han förklarar, undervisar och berättar hur stor nytta var och en kommer att vinna på det. Han bedömer varje individ och vad den har för värde, gör i förväg en kalkyl över de tillgängliga resurserna; han räknar ut hur mycket var och en är värd att erhålla och hur mycket av sin individualitet var och en frivilligt måste offra till gemenskapen i utbyte. Men vad är det för ett broderskap – när man i förväg delar upp allt och bestämmer hur mycket vara och en har gjort sig förtjänt av och vad var och en måste göra?”

Dostojevskijs dom över Europa är hård. Kanske synes denna vara hårdare idag än vad den en gång faktiskt var, helt enkelt därför att vi ännu inte kan anse oss vara helt befriade från den.

Fedja Borčak

Vinteranteckningar om sommarintryck
Fjodor Dostojevskij
Vesper
Övers.: Kajsa Öberg Lindsten