Litteratur: Underjorden

Det är lätt att ställa ägget på högkant, men det kluriga är att lista ut hur det ska göras. Lite så tänker jag efter några läsningar av Underjorden, Malte Perssons femte bok och fjärde diktsamling. 

Foto: Sara Mac Key

En sonettsamling om Stockholms tunnelbana är kanske inte det mest väntade på den svenska lyrikscenen, men Malte Persson tycker om att göra det svårt för sig. Han säger att han tagit sin an sonetterna bland annat eftersom de innebär en sådan tydlig begränsning. De ska alltid vara fjorton rader långa, och det ska kännas som att det är precis rätt antal; inte som att författaren helst skulle vilja ha en extra rad eller en färre.

- Sonetterna är en form som passar mig, eftersom det tvingar mig att stryka och att välja bort saker. Min naturliga instinkt är annars att pressa in allt material jag har i mina texter.

Den genuina språkkänsla och det subtilt strama som genomsyrar Perssons texter är i alla högsta grad närvarande även i Underjorden.Trots det finns det plats för alla och envar. De samsas alla här: den äldre damen, linjerna, Mnemosyne, pundaren, vetenskaperna, Sapfo, Stagnelius, jaget, förkortningarna, Kerberos, duvan, paniken.

- Den ursprungliga förebilden för Underjorden är Rilkes Orfeussonetter. De är egentligen ganska otraditionella och lösa i formen, men när jag själv började jag efterhand alltmer följa det traditionella mönstret. Andra författare som man kan hitta spår av i boken är t ex Auden, Baudelaire, Benn, Dante, Ekelöf, Fröding, Milton, Petrarca, Tegnér, Vergilius… Men mest är boken förstås inspirerad av mina resor i Stockholms tunnelbana.

Och det märks. Det är mycket nutid i den här boken, så mycket av nutidens svarta bråddjup mellan raderna. Stundtals är det slående tragikomiskt. Faktiskt finns det inte mycket att tillägga; det mesta är redan sagt. Kanske för att det är på det sättet sonetterna fungerar. För Persson själv är berättandet sekundärt. Jag frågar vad han menar när han säger att berättandet inte är hans starka sida:

- Man kan berätta om två olika saker. Antingen sådant man varit med om. Eller sådant som man hittar på. Skönlitteratur är i allmänhet en blandning av båda. Sedan är den förstås också något annat: bokstäver, ljud, ordföljder, metaforer, språk, form… Och det är väl allt det här sistnämnda som drar mig till skrivandet snarare än berättandet. Därmed inte sagt att berättandet är oviktigt. Mina sonetter har också berättande drag, med både självupplevda och påhittade detaljer.

Då är det heller inte så konstigt att Malte Persson talar om för mig att han vill skriva en barnbok nästa gång. Det, om något, är svårt att göra bra. Kanske blir den på vers? Det återstår att se.

I sonetten är sången och det lyriska centralt redan i formen, men vi hör också ekon av tidigare röster och hymner. Det är nog så en tunnelbana, med sina vindlingar och dolda skrymslen, måste gestaltas. De upplysta stationerna och mörkret däremellan speglas i det rakt konkreta och i det abstrakta, bland annat i form av ett aktivt arbete med metaforer. En sonett blir en snäcka vi kan öppna, men de går såklart inte att läsa, eller lyssna, rakt av: vi måste tänka på rytmiken och på hur stavelserna studsar över raderna för att det hela ska gå ihop på slutet. Efter en tjugo minuters bussresa tänker hjärnan i jamber och rim, och det är onekligen ett särskilt sätt att förstå världen på.

Ens minne är ett korrektur. Jag står

och läser om stationens andetag

då luftdraget tar tag i pappersarken.

Och tågen går med tågens rytm som slår,

som slår sitt mynt, slår fast sin myt, sin lag.

Och hjärtat slår. En meter under marken.

Jaget i samlingen, som vi väl kan anta för det mesta representerar Malte själv, är ofta mycket närvarande. Det sitter med sin laptop i knät, ger svar på tal; iaktar, ifrågasätter, ironiserar. Det är bra. Att åka tunnelbana är en navelskådande aktivitet, och att försöka betrakta allt detta ovanifrån på ett trovärdigt sätt hade nog blivit problematiskt. Temat är det som även tidigare har varit underliggande i Malte Perssons författarskap: hur vi kommunicerar, om vi kan bli förstådda, hur språket fungerar och hur våra inre världar fungerar i relation till varandra. Resultatet är varken under- eller överjordiskt, utan väl avvägt och på sonetters vis fulländat inom sin specifika form.

Info: Underjorden av Malte Persson, Albert Bonniers Förlag.