Litteratur: under tiden

Den prisbelönta ungerska poeten Lászlo Villányi introduceras nu till svenska genom diktsamlingen under tiden. Genom lösryckta fragment gestaltas ett intryck av Tiden, som både möjliggör och försvårar upplevelsen i drömmen och i vaket tillstånd.

Lászlo Villányi har sedan 70-talet publicerat tolv diktsamlingar och varit en del av den ungerska kulturdebatten i sitt arbete som redaktör för tidsskriften Műhely. Daniel Gustafsson Pech, som översatt under tiden till svenska, placerar i sitt efterord Villányi i en litterär tradition med rötter så långt tillbaka som i Sapfo och Herakleitos.En mera påtagligt närvarande influens finns dock närmare i tiden. Såsom Gustafsson Pech påvisar gjorde Dezső Tandoris Törédek Hamletnek (Fragment till Hamlet) det möjligt att i dikt ”misstänkliggöra logiken och objektiviteten. Att lägga alla anspråk på uppbygglighet, moral och etik åt sidan”. Hur? Genom språkliga fragment som via kollisioner och paradoxer tillåter just steget från anspråket om objektivitet till intrycket hos ett splittrat subjekt.

Villányis under tiden är i linje med denna tradition ett lapptäcke av bilder som växlar i perspektiv, tempo och intensitet i djärv fart. Målet är det oändligt utforskbara området mellan dröm och vakenhet. Det drömda tycks vara det egentligt upplevda och inbegriper både den faktiska drömmen och tidigare erfarenheter, som filtrerats genom minnet och får det där osäkra skimret som vi så väl känner igen. Här varieras framför allt en pojkes perspektiv på världen: flickornas lätthet, cyklarnas graciösa förflyttningar, förnimmelsernas förunderlighet.

Vakenheten är tvärtom det som bryter upp det upplevda. Den återkommande bilden av det rusande tåget bryter upp det upplevda med sitt dundrande ljud: ”ljudet av ett avlägset tåg. Det rusar mot dina slutna ögon”. Tågets inneboende rörelse påtvingar medvetenhet om tiden, som ständigt tvingar associationerna och känslorna vidare. Tack vare en intuition om de brutna bildernas möjligheter lyckas Villányi porträttera denna tidens sofistikation.

Däremot blir det mer ansträngt när även beröringen och smekningen ges makten att störa i drömmen. Om meningen är att sammanföra det drömda med det vakna tillståndet är det inte helt övertygande. Snarare är fysiskheten mer godtagbar i det enbart drömda: ”höll en småsten i handen, erfor tiden medan den slipades runt”. Tidens inflytande på subjektet är inte omedelbart. Det införlivas så småningom, då förnimmelserna förändrats och skapat nya associationsförutsättningar.

Trots att den positivt laddade drömmen som intensivast berör är den inte att föredra som konstant tillstånd. Att inte bli väckt från tid till annan kan inte ses som något annat än en förlust: ”det finns något oändligt sorgligt i ett tåg som utan att stanna rusar förbi stationen”.

Det ljuva förenas med det tungt vemodiga i under tiden. Fastän vissa enstaka bilder hamnar bland klichéerna och stör helhetsintrycket, lyckas Villányi fläta samman de små styckena till någonting tåligt och vackert.

Fedja Borčak
fedja@benshi.se