Litteratur: Rekviem

Nyligen gav ellerströms förlag ut Rainer Maria Rilkes Rekviem, för första gången översatt till svenska av Helga Krook. Tre dikter, i form av rekviem över människor som mött döden, reflekterar över gränsen mellan liv och död. Likt sina symbolistkollegor fokuserar Rilke i hög grad på den gränszon mellan liv och död som antas vara förnimbar.

När den framlidna väninnan, som den första dikten riktas till, uppenbarar sig tycks hon först vara en vålnad, åtskild från subjektet. Förvåningen är inte helt oväntad: varför kommer hon tillbaka, dessutom med en intensitet som ingen annan död har visat? Uppenbarligen har hon glömt kvar ett ting, varför  skulle hon annars göra sig möda att framträda igen?

Tingens attribut av gränsdragande mellan den levande och den och döda understryks med fasthet. Det blir så småningom klarare att hon inte är någon vålnad utan en erfarenhet sprungen ur jaget, ett skeende som katalyserats av tingen genom deras förmåga att bära associationer. Allt påminner om hennes liv. Skillnaden mellan liv och död tycks bara existera inombords, i det påtvingande minnet och reflektionen av det. Minnet som ramar in både liv och död blir outhärdligt och en sista viljesvag vädjan är nödvändig:

Kom inte hit mer. Om du kan, så var
död bland de döda. Döda är upptagna.
Men hjälp mig, utan att själv skingras, som
det mest fjärran ibland hjälper: i mig.

I ”För Wolf von Kalckreuth” tilltalas en konstnär som begått självmord efter en förgäves jakt efter lyckan. Vi får lära i Helga Krooks välavvägda efterord att både väninnan (i den första dikten) och von Kalckreuth var faktiska människor som levde och dog. Rilke gestaltar här en mänsklig livslåga som visserligen existerar som en inristad mening men som måste utläsas av varje enskild individ. Dessutom: ”Vi är för rädda för att läsa genom smärta och på avstånd”. Frågan är alltså om hur stort mod man har att vänta och se efter: genom självmordet väljs döden framför den ännu grymmare undergången som det innebär att inte kunna se det som borde vara där, att inte kunna urskilja sin grundläggande existentiell anledning.

Rilke öppnar på ett vackert sätt och med ett särartat allvar upp det subjektiva djupet med målet att skönja dödens (och samtidigt livets) gränser. Paradoxalt nog kan förutsättningarna för dessa två fundamentala tillstånd, som ju är bortom all mänsklig kontroll, spåras i subjektets nedstigande i sig självt.

Fedja Borčak