Litteratur: Surrealismens manifest

André Bretons Surrealistiska manifest ges ut på nytt.

Det kan vara svårt att få surrealismen presenterad och schematiserad för sig om man själv inte redan kommit i kontakt med de fenomen den erkänner och de idéer och metoder den förutsätter. På sin höjd kan en återberättelse fungera som blott en inledande inspiration, en medvetenhet om ett alternativt sätt att uppleva, genom vilket verkligheten inte förbyts mot en annan utan förblir densamma fast med mer delikata nyanser.

En på många sätt anti-intellektuell idé och rörelse som den surrealistiska prövar sin läsare och har framför allt prövat historieskrivningen, som nog ofta inte lyckats göra surrealismen rättvisa. Att på nytt tillhandahålla några av de källor som kom att forma rörelsen i grunden verkar därför lika rimligt som nödvändigt. Sphinx förlag – specialiserat på surrealistisk litteratur – gör just detta med sin senaste utgivning, André Bretons Surrealistiska manifest. Inte bara det första manifestet från 20-talet utan också det andra från 30-talet och en skiss till ett planerat tredje skriven så sent som på 40-talet.

Det första och mest berömda manifestet skrivs i polemik mot en förstelnad realistisk verklighetsskildring som enligt Breton inte gjort sig förtjänt av de lättjefulla bourgeoisie-applåder den fått. Med anledning av ett citat ur Dostojevskijs Brott och straff som minutiöst beskriver ett litet rums alla detaljer, skriver Breton: ”Jag vill att man håller tyst när man inte längre upplever någonting. Förstå mig rätt, jag klandrar inte bristen på originalitet därför att originalitet saknas. Det enda jag säger är att jag inte vill fästa avseende vid mitt livs intetsägande ögonblick, att det kan vara ovärdigt, för varje människa, att utkristallisera det som hon egentligen anser värdelöst”.

För Breton ger den oerhörda tillit man sätter till förnuftet upphov till en tilltagande distans mellan den spontana tanken och det formulerade. Vi styrs när vi skapar för mycket av (estetiska, moraliska, intellektuella) förväntningar för att det vi skapat ska kunna säga någonting akut om oss. Surrealismen nödgar istället fokus på ännu inte kartlagda områden i det mänskliga tänkandet. Inspirerad av Sigmund Freud är Breton ute efter det objektiva i det som vi vanligtvis kallar en subjektiv verklighetsupplevelse. Om förnuftet hindras att vara delaktigt i processen, skönjs ett mycket likartat sätt att tänka och formulera sig hos olika individer, även om de tillfälliga föreställningar som produceras naturligtvis är olika.

Breton framhåller särskilt en metod för att hålla förnuftet borta, den så kallade automatiska skriften. Som fenomen har den nyttjats på olika sett genom åren, men metoden går i grund och botten ut på att skriva med så hög hastighet och så mycket spontanitet som möjligt för att sätta hämmande och normerande förväntningar ur spel. Mattias Forshage skriver i sitt utförliga efterord att ”den som skapar under de omständigheterna åsidosätter sin person och blottar därmed paradoxalt sina inre resurser, och gör sig till ett redskap för poesin, som är något objektivt, något större och mer generellt”.

Det första manifestet är förmodligen det mest lysande både idémässigt och stilistiskt. Långa, mångtydiga, allusionsväckande formuleringar samsas med plötsliga utbrott, överlägsenhet och desperation.

När det andra manifestet skrivs har det gått sex år sedan det senaste och mycket har hunnit förändras i den surrealistiska rörelsen. Det är mer ett försvarstal med syfte att täta vissa sprickor. Bland annat har vissa medlemmar hoppat av. Dessa attackeras med grymma smädesord av Breton som har upp över öronen med eld. Hans vrede och besvikelse är förståelig om man betänker hans förhoppning på surrealismens livsnödvändighet som uttrycks i det första manifestet: ”Surrealismen tillåter inte sina försvurna att lämna den när de önskar. Allt tyder på att den påverkar människan på samma sätt som narkotika. Liksom narkotikan skapar den ett visst slags behov, och den kan driva människan till fruktansvärda uppror”.

Mattias Forshages efterord sätter de olika texterna i rätt kontextuellt och historiskt ljus och är ett oundgängligt hjälpmedel för den som ännu trevar sig fram i surrealismens tecken. Men för att komma i rätt sinnesstämning och göra sig öppen för vidderna av Bretons idéer är det viktigt att prioritera en intim läsning av källtexterna och låta de egna förmodat svårupplösliga antagandena prövas. I spänningen mellan en förutfattad, förstelnad värld och Bretons föreslagna öververklighet alstras både god litteratur och ett (åtminstone tillfälligt) intellektuellt uppvaknande.

Fedja Borčak

Surrealismens manifest
André Breton
Övers. Lars Fyhr, Elias Wraak, Mattias Forshage och Bruno Jacobs
Sphinx förlag