Litteratur: Staden i den röda kappan

Asli Erdoğan har i Staden i den röda kappan skildrat en kvinnas ensamhet i metropolen Rio de Janeiro. Varför den kvinnliga huvudgestalten, Özgür, är där har man ingen aning om. Det som beskrivs som en ren flykt från hemlandet Turkiet kompliceras av att hon aktivt väljer att stanna i ett Rio som knappast liknar det på vykorten.

Tvärtom. Metropolen är ett fullkomligt infernaliskt stadslandskap, bäddat i tryckande värme, gränslös kriminalitet och fara. Det som först tros vara tillfälliga skottlossningar visar sig vara dagsregelbundna. Och det som verkade som glada människors söndagsfyrverkerier visar sig bara betyda nyanlända kokainleveranser. Överallt breder favelas ut sig – slumområdena, överfulla av provisoriska skjul som blivit permanenta för den allra fattigaste befolkningen. Hotet är störst i synnerhet därifrån, kaoset har gjort att människor förlorat alla begrepp om människovärde. Romanen påminner mig på sätt och vis om August Strindbergs Inferno. En förutspådd avgrund där vissa särskilda insikter väntas finnas. Först ett analytiskt, rationellt förhållningssätt. Sedan kaos och omedelbar reaktion, inget utrymme för någonting annat än reptilhjärna. Liv och död efter första instinkten. Stilistiskt skiljer sig Erdoğan dock med det cyniska återberättandet som övergår i något slags kroppslig förtrollning.

Författaren har kritiserats av västerländska kritiker för att hon inte tagit itu med de sociala problem som Turkiet lider av. Det har gjort att den höga grad av framgång som varit potentiell inte införlivats. Återigen bevisas konkretionen i det ideologiska förhållningssätt som fortsatt att drabba kritik i Väst, trots många postkoloniala och anti-imperialistiska insikter inom den moderna litteraturreceptionen. Förblindade av ideologiska krav på romanformen ser de ironiskt nog inte Erdoğan viktiga journalistiska arbete för sociala rättigheter i Turkiet, det arbete som turkiska myndigheter öppet tagit avstånd ifrån och smutskastat i regelrätta kampanjer. Det innebär, tänker jag mig, en bildlig hemlöshet som ju återfinns i Staden i den röda kappan, som först nu kommer på svenska, efter mer än tio år sedan originalutgivningen.

En positiv värdering är på sin plats. Sällan lyckas infernoberättelser ställa till med en så välkomponerad läsupplevelse som här. Med disciplinerad narrativ tajming skapas ett implosionsartat urkänslouttryck, fritt från det onödiga irrande som inte sällan hemsöker böcker av den här typen.

Men bilden av det bestialiska Rio de Janeiro, då? Bär inte den på en exotism som har samma rötter som den västerländska pekpinnen som jag just ställt mig kritisk till? Det är alltid vanskligt att gestalta andras platser. Man löper alltid risk för felslut baserade på godtyckligt isolerade situationer och intryck. Erdoğan gör sig emellertid inga illusioner om sin huvudpersons främmandeskap i staden. Det är inte minst accentuerat i det hyperboliska, frenetiska uttrycket. Favelas uppe på kullarna omsluter klaustrofobiskt varje rörelse Özgür gör i staden. Det hjälper heller inte att hon gör sig “ett” med staden, uttryckt till exempel genom den intima bilden av hudens öppnande av porer: för att avge svett och ta in stadens berusning. Hon förblir en gringa, en kvinna med fel accent och fel hudfärg. Å andra sidan bär Özgür på outmattade, koloniala fördomar. Tropiken, primitivismen, romantiseringen och faran innesluts alla i hennes förväntningar av Rio. Det är en medvetet återgiven bild av ett slags postmodern eskapism. Det vill säga en önskan om en fulländad, objektiv misantropi, som omöjliggör både civilisation och primitivitet, ett läge som frigör individen från allt ansvar. Hemlösheten är så gott som total.

Fedja Borčak

Asli Erdoğan
Staden i den röda kappan
Rámus
övers. Ulla Lundström