Litteratur: Spill

Det går inte att ta miste på att Sigrid Combüchens nya roman Spill bryter ny mark. Boken är både nytänkande i sin form och testar djärvt gränserna för berättande. Combüchen har med bestämd hand slängt ut den konventionella formen av romanberättande, där den linjära händelseutvecklingen utgör grunden och istället fört pennan åt annat håll. Hon håller läsaren på tårna genom att hoppa i tiden mellan modern tid och 1930-talets Lund, där dessa två tidsperioder påhittigt går in i varandra. 

Boken inleder med ett brev till en författare. Det är från Hedwig Langmark, en äldre dam som känt igen sig i ett fotografi beskrivet i en av författarens tidigare böcker. Brevväxlandet blir grunden för författarens nya roman, berättelsen om unga Heddas liv i 1930-talets Lund. De två historierna knyts samman genom breven och senare av författarens egen efterforskning, där små brödsmulor läggs ut till läsaren om vad som väntar unga Hedda.

Romanen om unga Heddas liv tar fart, hon var enda flickan i en skock bröder. Hennes två äldre bröder Christian och Tom, som modern så passande kallar ”ettan” och ”tvåan”, har karriären i sikte inom läkaryrket och filmbranschen. Lillebror Åke har ett annat öde till mötes, då ohälsa står i vägen. Heddas prestationer som flitig student kunde öppnat många dörrar, men föräldrarna öppnar bara en, syskola i Stockholm. Hedda hade inget manligt sällskap, men i Stockholm börjar gnistor slå mellan henne och broderns medarbetare Luigi. Hennes rumskamrat Lill-Inger beskriver honom som ”ett riktigt körsbär” och det dröjer inte länge innan han få unga Hedda på fall.

Boken väcker en förfluten tid till liv genom tidsmarkörer, där manligt sällskap hölls med öppen dörr och unga flickor aldrig åt ute själva, speciellt inte om det fanns herrar bakom disken.  Läsaren får chans att ta in 1930-tals atmosfären och förflyttas tillbaka i tiden. Bokens styrka ligger i beskrivandet, där detaljer smyckar texten och får alla sinnen att sättas igång. Som läsare känner man doften av andfågel med kalvsky från faderns födelsedagsfirande, ser Heddas lilla husrum i Stockholm, hör musiken som spelas i bakgrunden när hon är hemma hos Luigi och delar sorgen över lillebrorn.

Det finns en bestående oro i boken, då unga Hedda är rädd för att livet ska passera henne. Hon vill inte bli någons sällskapsdam, livet skulle vara större än så. I Stockholm tar dock livet fart och Hedda får inte bara upp ögonen för ”frökendumheter”, som skådespeleri och sömmerska utan också för läkaryrket. I boken ställs Heddas möjligheter i kontrast till den yngre broderns missöde, där gränserna blir allt starkare mellan tillflyktsstaden och föräldrahemmet. Stockholm präglas av liv och rörelse och Lund av olycka och fördärv. Heddas liv växlar dock kurs och vi ser möjligheter vittrar bort, där det inte förrän de sista sidorna uppenbara sig just hur spillt hennes liv blev.

I brevväxlandet gräver författaren sig djupare i Hedwigs liv och vad som kunnat bli, medan Hedwig har släppt taget om förfluten tid, dörrarna är stängda. Allt som finns kvar är nuet. Hon försvarar sig mot att hennes liv skulle ha varit ”något mer”, att hon har förspillt sitt liv. I ett tidigare brev skriver hon ”planer för livet är som långtidsprognoser för vädret. Det håller inte streck och om de gör det blir det så långtråkigt”. Hedwig ser livet som något som man lever, inte något man väljer. Tillfälligheter och slumpen kommer alltid ha ett finger med i spelet och tjusningen är att man sällan hamnar där man tror. Författarens och Hedwigs delade mening om ett förspillt liv pekar på något väldigt intressant, vad vi känner livet är oss skyldigt. Vad som händer när möjligheter inte blir till förtjänade prestationer och läsaren ställs med frågan vad ett levt liv egentligen innebär.

Text: Caroline Thörnholm