Litteratur: Spådom

Vad är det som gör att en spådom slår in; hur vet vi att någonting är sant? Handlar det någonsin om vetskap eller är det vår tro, våra sätt att se, som dikterar förutsättningarna? Om det handlar Magnus Dahlströms stramt återhållna Spådom, en skildring av tre män i tre olika delar.

Foto: Kalle Assbring

Dessa tre män betraktar. Främst betraktar de kvinnorna i sin omgivning, men de betraktar också sig själva. Hur bilden i spegeln blir spegelvänd, hur himlen är gråblå, hur skuggorna rör sig under ögon och i ansikten, liksom det eventuellt verkliga i verkligheten. Det handlar om männens identitet, deras smått perversa besatthet vid en viss specifik händelse som deras tankar inte kan släppa. Hur de långsamt blir en risk på grund av det de selektivt ser, hur de agerar utifrån en relativt oviktig händelse de tolkat – valt att tolka? – som ett hot.

Det finns ingenting i prosan som antyder rörelse, inte ens i vid bemärkelse (förutom då gällande föremålens rent fysikaliska förflyttning). Tiden förflyter, visst, och i den mån vi kan tala om intrig så rör den sig, men själva prosan är rörelselös – tom på frågetecken och utropstecken. Inledningsvis, i den smått mystiska första delen som också gett romanen dess namn, finner jag på grund av detta berättelsen obehaglig, lite krypande. Vidare in i andra kapitlet tröttnar jag något, för att åter bli intresserad av den empati man nummer tre tycks uppvisa i den tredje delen, Handen. Den kyliga texten är vacker, beskrivande, har en udda rytmik som fascinerar, men den har svårt att genomgående lyfta och förvåna. Förmodligen är det heller inte syftet.

De här tre männen – en läkare, en polis, någon form av socialarbetare – befinner sig i ett onämnt samhälle. Det kan vara ett och samma, men kanske är det tre olika, med bergen och skogen i närheten, mossan och sjöarna. Det är mycket kaffe och matsalsångest; gulnade väggar som behöver målas om med dammiga bonader och fläckar efter gamla affischer. Menande blickar, (väl?)menande kommentarer från den i periferin ständigt närvarande kollegan, som vi bara lär känna genom männens observation. Det väcker frågor. Vad kan vi egentligen veta om andra människor? Vad kan vi veta om oss själva?

Tyvärr är jag mindre förtjust i den cirkeldisposition Dahlström använder sig av i romanen, en disposition som sänker helhetsintrycket. Visst är även det ett sätt att presentera ytterligare en syn, ytterligare ett perspektiv, men helheten hade burit sig själv ändå. På många sätt är det samma historia som återberättas i alla tre delar; samma man, lite alienerad, balanserandes lite väl lång ut på kanten till det acceptabla i vårt systematiskt välordnade samhälle. Det är också parallellen dit som gör romanen aktuell: att det förmodligen finns alldeles för många sådana män(niskor); att de får lov att utöva sin makt osedda eller blundade för, att de inte ser sitt eget maktutövande, bara sig själva. Intressant är Spådom mest på grund av det intagande språket, som ur distans och närhet skapar en synnerligen stimulerande läsupplevelse.

Info: Spådom (2011) av Magnus Dahlström, Albert Bonniers Förlag