Litteratur: Prinsessan de Clèves

När president Nicolas Sarkozy påstod annat än att 1600-talsromanen Prinsessan de Clèves är helt nödvändig i det franska kulturarvet uppstod en kraftig reaktion från allmänhetens sida. Madame de Lafayettes bok väger kanske lätt jämfört med senare franska romaner, även om den har en sporadisk men oväntad fräschör. I prinsessan de Clèves rådvilla hjärta finns inte minst ett intressant feministiskt initiativ.

När hon träder in i sällskapslivet 16 år gammal får hon adeln att falla på knä. Det är i grund och botten tack vare sitt skönhetsepitet. Snart börjar friarna trängas och hon väljer till slut en man som hon inte älskar men respekterar, prins de Clèves. När så småningom en viss de Nemours träder in på scenen förälskar sig prinsessan på riktigt, men nu är det för sent. Vad som följer är förväxling, förvecklingar, brevskrivande, “älskar – älskar inte”, goda och elaka rykten etc. Romanen påminner mycket om vilken TV-såpa som helst: en massa saker sker utan att det finns någon riktig psykologisk rimlighet bakom. Mestadels finner jag mig rätt oberörd av den här romanen. Då och då spritter virtuosa passager fram, vilka just i stunden tycks väga upp berättelsen brister i övrigt. En air av lätthet präglar texten, även dess mörkaste händelser, till exempel moderns och makens död.

Även om klimax i form av en längre sista dialog är något tafatt, väcker prinsessan överraskande val nyfikenhet. Hennes make har just dött och nu är frågan om hon ämnar äkta de Nemours, som genom hela berättelsen förföljt henne och som hon älskar. Hon avvisar det givna valet att underkasta sig en mans beskydd genom att hänvisa till sin och sin döda makes heder. Prinsessan är dygden själv, långt ifrån trovärdigt tecknad till den grad att man ända till sista raden misstänker hennes falskhet.

Min ambivalens vad gäller bokens värde är i slutändan säkert ett gott omen. Jag lär nog läsa den igen, om inte annat så för att göra Sarkozy besviken.

Fedja Borčak

Madade de Lafayette
Prinsessan de Clèves
Bonnier pocket
övers. Eva Alexanderson