Litteratur: Paradis, bortom havet

Paradis, bortom havet - en snurrande berättelse som outtröttligt vrider sig runt sin egen axel. I den befinner vi oss i ett konstant sökande, blir upprepade liksom i texten där upprepningarna fyller sin funktion; som att repa upp och göra om igen, med små små variationer. I sitt efterord presenterar översättaren Sara Eriksson en intressant teori kring hur hela berättelsen skulle kunna vara en uppgörelse med vår tids litteraturtradition, där den allvetande berättaren representeras av den ordtyngde Frilansaren, läsaren av den stumt ödmjuke riddaren och författaren hela tiden lurar i utkanterna, i gestalt av sagans vidunder. Det är en intressant tanke, men det finns för många parallella spår i den här historien för att kunna definiera den. Klart är ändå att boken formulerar ett sökande utåt och inåt efter hur historien skulle kunna skrivas, hur dramaturgin kan ha betydelse utan de klassiska stilgreppen och hur vi kanske kan hitta mening även i sådant som på ytan förfaller vara rent nonsens.

I Paradis, bortom havet finns det bara runda bord. Artefakter överhuvudtaget är vanligt förekommande, om än något udda; det handlar om fjärilshåvar, diktafoner, metspön och förkläden. Hundar och hästar är egna karaktärer och spelar ofta en viktig roll. Persongalleriet är uppbyggt av människor med epitet, och det är först i det avslutande kapitlet som några av dem röjer sina namn. På det sättet påminner texten om den traditionella sagan, en känsla som förstärks av sökandet efter den mystiske Doktor Stoliczka och de magnifika berbioletterna, vars päls det inte finns något motstycke till i vår del av världen.  Trots handlingens fragmatiska struktur blir det aldrig tråkig eller ansträngande läsning, eftersom språket innehar en förvånande sinnlighet och färg. Plötsligt finner du dig fångad, exempelvis i den fina iaktagelsen av hur nygifta par dväljs i sina kväva hotellrum eftersom de vägrar öppna fönstren för att släppa in någon frisk luft; de är rädda att minsta öppning mot omvärlden ska skilja dem från varandra:

Männen skrattar och kvinnorna fnissar där inne, nej, vi är inte hungriga, ropar de, ni kan ställa ifrån er brickan och gå, gör något trevligt idag, ni får ledigt, men lämna kvar flaskorna.

När min syster senare kommer tillbaka har maten kallnat, men flaskorna är borta, åtminstone de fulla. De tomma däremot bildar häck längs väggarna i korridoren, och innanför dörrarna har det blivit tyst. Ibland lägger min syster örat mot en och annan dörr för att lyssna på historierna om lycka, som är i stort sett desamma i Europas alla städer om jag får tro hennes berättelser. En och annan detalj skiljer sig kanske åt, som till exempel etiketterna på flaskorna i Prag jämför med dem i Paris. /…/ Men min syster hävdar att inget av detta har någon betydelse, eftersom allt i övrigt är likadant överallt, de obehärskade fnissen den första dagen, löftena den andra och brudens tysta tårar den tredje.

Som läsare är vi vana att fösas i en viss riktning, och det är uppenbart att de allra flesta författare också är instängda i denna riktning. Men Felicitas Hoppe gör allt för att få oss att höja blicken, att få fjällen att falla från våra ögon, att få oss att röra oss åt alla väderstreck samtidigt. Men även i den här sagan samlar sig texten mer och mer mot en upplösning. Upplösningen beror dock inte direkt på handlingen, utan snarare på att detaljer börjar återkomma, personer dyker upp som kan ha med något som hände i första kapitlet att göra och texten i sig blir ett slags spänningsmoment –läsaren får oförhappandes ett detektivprojekt på halsen. Lite mer än halvvägs in i berättelsen tycks nämligen nästan allt ha betydelse. Du tänker ”Aha!” bara för att tre sidor senare besviket muttra ”Nähä…”.

Iscensättningen – som ju alltid de facto skapas av författaren – blir här explicit. Vid ett tillfälle rider riddaren ut åt höger när han lämnar scenen, bara för att lämna plats åt ett riktigt skådespel; ett julspel där Frilansaren deltog som barn, en pjäs som för Frilansarens del slutar i pinsam förnedring. Han lyckas aldrig förkunna de vise männens ankomst, och inte heller längre in i berättelsen dyker de upp; inte med några gåvor eller ens överhuvudtaget. Även Doktor Stoliczka lämnar slutligen berättelsen genom att rida ut från scenen åt höger: hans sökande tycks ha varit förgäves.

Något paradis bortom havet upptäcktes nog aldrig. Riddaren, Stoliczka, frilansaren, den lille resehandboken och de ständiga följeslagarna, hunden och hästen – kommer de överhuvudtaget fram? Når de resans mål i tid? Har ens resan något mål, finns det överhuvudtaget tid till tid – och spelar allt detta någon roll? Systern med sitt förkläde, strykjärn och eviga hotellstäderi står med ett litet leende och väntar vid fönstret, hela tiden med svaret på gåtan, upprinnelsen till äventyret. Men hon säger ingenting. I Paradis, bortom havet förmedlas den totala meningslösheten i äventyret och sökandet som aldrig leder någon vart. Det lilla sublima lyfts upp, och hemmet  – eller i alla fall dess trygghet i det invanda och dess goda doft av brödbak – är det som har betydelse. Om vi bara släpper taget om frustrationen över det osammanhängande i berättelsernas struktur vi känner på vägen lär vi oss mycket om mänskligheten, om berättandet och om resandet: att målet egentligen inte finns. Och om det finns ett mål, och om det är lyckan, så finns den inuti våra huvuden.

Info: Paradis bortom havet av Felicitas Hoppe, Rámus Förlag.