Litteratur: Nocturner

Kazuo Ishiguro fick sitt genombrott med romanen Återstoden av dagen. Hans senaste verk, novellsamlingen Nocturner, har fått lysande både ute i världen och här hemma. Det är märkligt, med tanke på att berättelserna bara vid några enstaka tillfällen gnistrar till på allvar.

Varje novell har fått en stor dos romantik och en stor portion musik. Någon estetisk symbios handlar det inte om, utan gestalterna är helt enkelt musiker som på ett eller sätt kommer i kontakt med kärlek. I de flesta fall trampar berättaren in i en relation i upplösning. I Venedig påträffas Tony Gardner, den gamla amerikanska schlagersångaren, ha trassel med sin fru. Hans karriär har gått på grund och han är beredd att göra comeback – och måste då ha en yngre fru att visa upp. Det gamla skrället på 50+ fungerar liksom inte.

Detta prov på bättre eller sämre fungerande bisarr touch återkommer i de andra berättelserna. Det är det gåtfulla närmandet och gestalternas bisarra handlingar som får boken att lysa upp då och då. Annars är det ingenting som fäster och de emotionella moment som understryks misslyckas att uppfylla den potential som ändå finns där.För ofta vilar berättandet på ett klumpigt hantverk och en alltför närvarande författarhand.

Undantaget är novellen “Come Rain or Come Shine” som i sin fulländade soliditet framstår som synnerligen autonom i förhållande till de andra berättelserna. Här bjuds berättaren, Ray, in hos ett par, vars förhållande håller på att kollapsa. Makens tanke är att Ray ska blidka hans fru och få henne att inse att den man hon har är den bästa man kan tänkas ha – allt medan han själv är på konferens. Det hör till att Ray får syn på ett par rätt sårande ord om honom själv i hustruns kalender. I vredesmod skrynklar han till några sidor i den. För att undanröja intrånget lyckas han ställa till med en ännu större röra genom att låtsas grannens hund löpt amok i lägenheten. Det är komik, men det är framför allt lek mellan bittra människor som inte längre står ut. Det är också här det blir intressant litteratur.

Generellt är Isiguros lekfulla ansats berömvärd, men inte särskilt lyckad sett till hela samlingen noveller. Där jag letar efter toner, finner jag namn på gamla artister och skivor, liksom livlösa tecken utströdda i syfte att rita ut en färdig formel. Kärleksaffärerna som tecknas förlorar mycket på en övertro till märklighetens effekt. Allt som är konstigt och märkvärdigt väntas fascinera läsaren. Effekten av att den kvinnliga, amerikanska cellisten – som lär upp en yngre, ungersk man – överhuvudtaget inte har rört en cello sedan hon var elva år, men ändå har den djupaste förståelsen för instrumentet är inte särskilt magisk. Skillnaden mellan träffsäkert bisarrt och pretentiöst märkligt är inte så pass liten så att en av Storbritanniens mer framstående författare ska kunna undgå den.

Fedja Borčak

Kazuo Ishiguro
Nocturner
övers. Rose-Marie Nielsen
Walhström & Widstrand