Litteratur: Mille Markovic – biografin

Att tiga ihjäl ett människoöde – är det ett bra sätt att utrota gangsterkulturen? Med tanke på hur ofta hans namn figurerat i pressen under 2011 är det nog många som är lite trötta både på Mille Markovic, på kungens förehavanden och säkerligen också på kvällspressen själv. Nyligen utkom så slutligen Mille Markovic – biografin, skriven av Beata Hansson och Deanne Rauscher och med ett förord av Jerry Sernecki, professor i kriminologi.

Själv ska jag erkänna att jag inte riktigt hängt med i svängarna. Tidningslöp tryckta enbart för att sälja lösnummer gör mig som regel bara sur på grund av polarisering och pinsamma särskrivningar. Jag bryr mig inte så mycket om monarkin, varken i den övre eller i den undre världen. Men jag blir ändå förvånad när jag märker att alla, både inom dags- och kvällspress, tycks ha bestämt sig för att gemensamt såga den här boken. Den beskrivs som en tjatig halvmesyr som är för ensidig eftersom den framförallt bygger på samtal med Mille själv. Intressant nog tycks kritikerna också vara förbannade över att intet nytt i historien om kungen kommer i dagen.

För den som inte tagit del av mediedrevet kring nakenbilderna på kungen – för den som bakom och mellan raderna ser Mille som den människospillra han faktiskt är – är boken ett blottläggande, en inblick, i hur utanförskap byggs upp och hur det kan ta sig uttryck. Förordet bildar en välbehövlig vetenskaplig fond till berättelsen, en fond som gör att vi kan ta ett steg bakåt och se den för vad den faktiskt är. Författarnas källor är inte redovisade, men varför skulle de nödvändigtvis vara det i en biografi? En biografi som dessutom handlar om Mille Markovic, inte om Carl XVI Gustaf.

Mille – för det är så han blir omnämnd, inte med efternamn – och hans historia är knappast unik. Mamman dog när han var liten, eventuellt blev hon mördad. Därefter följde förvirring, en flytt till Sverige och efterföljande skytteltrafik mellan olika sociala instanser. Ännu en person som borde fått en medicinsk diagnos och ett adekvat stöd som aldrig fick det.

Det är såklart ovanligt att en trasig människa tar lagen i sina egna händer så som Mille gjort och givetvis kan inte några av hans handlingar rättfärdigas oavsett vilken förklaringsmodell vi tar till. Han framstår, kort sagt, som ett oberäkneligt monster, ett monster som skapat sina egna lagar. Men vi utrotar inte gangsterkulturen genom att tiga ihjäl ett människoöde. Vad är det som gör att människor tappar greppet om verkligheten, vad är det som gör att de tappar all förmåga till att själva vilja vara del i den demokratiska process vi trots allt byggt vårt samhälle på och alldeles för ofta tar för givet?

Visst lämnar biografin språkligt en del övrigt att önska, men det är betydligt bättre än i dagens dussindeckare. Visst är ”bilden” på ”kungen” som finns med i boken allra mest absurd och fnissframkallande. Det är också lätt att gå vilse bland alla brott, domar, kvinnor och rökridåer. Men boken är som en bild av ett samhälles misslyckande tämligen slående. Den blir en biografi inte bara över Markovic och hans historia utan också över den blodröda macho- och gangsterkultur som vissa tycks vara tvungna att svepa in sig i för att rättfärdiga sig själva. Demokratiskt sett måste vi våga bemöta alla röster och lita på att människor kan bedöma och förhålla sig kritiska både till det vackra och till det fula.

Och framförallt: för att kunna förändra ett dysfunktionellt system måste vi börja med att försöka förstå.

Text: Malene Jensen

Info: Mille Markovic – biografin av Beata Hansson och Deanne Rauscher, Vertigo Förlag.