Litteratur: Medborgare i

Den här bussen

stannar för alla som

befinner sig i luften.

/…/

Det sägs att

vi har samlats

här tillsammans

& det kan räcka.

Christian Hawkey skrev Medborgare i (Citizen in) under drygt två år av Bushstyre då han kände sig tvungen att undersöka vad det faktiskt är att vara del i ett samhälle, i något större. Benshi får en pratstund med honom innan en läsning i Malmö. Hawkey säger att hans senaste diktsamling inte nödvändigtvis är någon politisk bok, men kanske att han ändå strävar efter någon form av motstånd; ett sätt att färdas i andra riktningar, att öppna upp, snarare än att direkt vara arg och agiterande. Christian Hawkey diskuterar det här sättet att se på poesi genom att jämföra med den ryske poeten Mandelstam, som trots att han skrev under sin tid i arbetsläger aldrig uttryckte någon ilska i sin poesi. Istället handlade hans dikter om de viktiga delarna i hans liv – han valde att kretsa kring det vackra och meningsfulla. Att helt ta avstånd är kanske inte rätt sätt att få människor att se åt andra håll.

Jag låg på sidan i ett dike

med buken indränkt i träskvatten

och lutade huvudet mot armbågen,

hade landsvägen en decimeter från ansiktet.

Långtradarna dundrade förbi. Gräset

drog bak sina öron. Min kropp skakade.

Jag nynnade på en sång. Det här var min plats.

Grodyngel är ett slags skiljetecken.

Grodor döljer sig i komman.

Under läsningen av Hawkey slås jag av hans sätt att avsluta sina dikter – han både sammanfattar dem samtidigt som han tillför någonting nytt. Hans bildspråk är träffande, och utgår från den konkreta verkligheten: djuren, jorden, luften; tomrummen och utfyllnaden. Därifrån fortsätter språket till den känslomässiga närheten, ofta via en polaritet som bryter av mot det naturliga på samma sätt som ettorna bryter av mot nollorna; genom teknologiska metaforer eller utifrånperspektiv.

Från de övre hyllorna plockade jag

utan ett ljud ner skrattet det var sent

ansiktena öppnades upp på teve

daggen samlades i ekorrarnas

små händer en del djur rör sig

flera centimeter varje gång de blinkar

En annan styrka hos Hawkey är hans sätt att både utgå ifrån och utmana sig själv. Han säger att precis som skivor ofta har b-sidor ville han skapa en något mer operfekt spretig bok. Ofta är poesisamlingar som skivornas huvudsida, överdrivet formmässigt kontrollerade. Hawkey och hans poesi tillåts istället röra sig i olika riktningar, de behåller sin odefinierbarhet och är därför mindre lättsmälta, kräver eftertanke. Istället för att höra till en specifik tradition inom poesin, säger Hawkey att han tänker ”community” i ett mycket större perspektiv, ett behov som blev särskilt starkt i en tid då USA var väldigt nationalistiskt.

Det här resonemanget blir tydligt i Medborgare i. Jaget är ofta språkmedvetet, det leks med ord och betydelseförskjutningar blir invävda i innehållet utan att för den skull bli klyschiga. Men vad är det vi ser? På avstånd kan allt vara en por eller ett solblekt hirskorn. Allt ser likadant ut – allt är olika. Det mjuka, närheten, blandas med rymdens kantiga kyla. Vi rör oss fritt mellan platser, tider och förändringar. De i många andra sammanhang ofta förbisedda fåglarna får en perifer men ändå central roll, och kanske framförallt en personlighet. Är de budbärare? Tiden och timmen återkommer ofta, men vi finner också den köttsliga evolutionen och samtalets omedelbarhet.

Inga stjärnor. Hon skakar gång på gång

på bokstäverna i hans namn

inuti sitt huvud som om huvudet

vore en hand,

en stor, sluten hand,

en knuten näve.

Vad är det att vara subjektiv? I den avslutande dikten Enterprise betraktar vi jorden som objekt. Men är det egentligen möjligt? Hawkey berättar att det enda sättet att försöka kringgå subjektivteten är att ta sig djupare in i den. Det handlar inte om det ena eller det andra; om antingen ettor eller nollor, tomrum eller utfyllnad, natur eller teknologi; det handlar om att röra sig mellan ytterligheterna, att navigera mellan dessa frågor utan att för den skull hitta några definita svar. Naturen finns i allt, vi kan säga att vi rör oss bort från den men vi är förmodligen närmre än någonsin. Det politiska är ständigt närvarande, men i linje med hur dynamisk den här diktsamlingen faktiskt är går det samtidigt utmärkt att läsa Medborgare i utan kunskap om kontexten. Detta att röra sig mellan mikro och makro och ur det skapa skönhet, inte ett mellanting, är beundransvärt. Som läsare behöver du inte förstå att Håll mig uppdaterad om dina framsteg refererar till Watergate eller att titeln 3/11 2004 syftar på dagen då Bush blev omvald som president. Texterna ger lika stor behållning ändå –  det är sådan god poesi ska vara.

Info: Medborgare i av Christian Hawkey (översättning Christian Carlsson), Rámus förlag. Foto: Timm Kölln. Citat ur dikterna Anvisning om hotbild: förstärkt, Timme (s. 32), Timme (s. 39) och Canción.