Litteratur: Malte Persson

Den 1 april postar vi på Benshi en intervju med Malte Persson liksom en recension av Maltes nya bok Underjorden, en sonettsamling om Stockholms tunnelbana. Som upptakt publicerar vi nu en text om Maltes tidigare författarskap. Texten är tidigare publicerad i Sista Brefvet och kretsar främst kring Malte Perssons senaste roman, Edelcrantz förbindelser, som han nominerades till augustpriset för då den utkom 2008.

Långt borta från de deckare vars blad vi så lättvindigt vänder diskuterar och konstruerar Malte Persson jamber och versfötter på samma sätt som vi vanliga dödliga diskuterar öppettider på Konsum. Han gör det dessutom utan att tappa i varken ödmjukhet eller i nyans. Något som också särskiljer honom från andra författare som kan tyckas lika fulla av seriositet och stilism är kanske humorn, den bistra men ack så intensiva, och lekfullheten; det här är mitt språk. Jag gör med det som jag behagar.

Den första boken, en kanske förvirrande hopblandning av lyrik och prosa, parafras och limerick där Persson implementerade datavirus i löpande text, kom 2002. Livet på den här planeten imponerade och satte fingret på den förvirring av idag som råder bland alla förtappade själar mellan 15 och 30. Enligt honom själv bitvis både begåvad och pinsam, är den på något sätt extra allt – vi kan vara vad vi vill men slutar ofta i en hopplös soppa av ofullgångna drömmar.

Sedan debuten har de kritikerrosade Apolloprojektet liksom Dikter givits ut, den senare innehållande mer renodlad traditionellt utformad lyrik. I Perssons senaste skapelse, Edelcrantz förbindelser, ser vi det tidiga 1800-talets positivistiska tro på rationaliteten förkroppsligas i den gode Clewberg (adlad Edelcrantz då bokens andra del tar vid). Förnuftet är hans sanning, också i hans lyrik, som blir ett maktredskap för att komma vidare i karriären.

Språket har en finurlig lättsam ton trots det tunga allvar och den misär som skymtar mellan raderna, och på så vis förkroppsligas både huvudpersonen och tidens anda. 1864 grundades Dagens Nyheter. Där fanns att läsa följande:

Jämte det att redaktionen söker göra tidningen lättläst, såväl i yttre som inre afseende, emnar den ingalunda låta tidens modstulenhet afhålla sig från att emellanåt låta skämtet spela. Men såväl under som bredvid skämtet är det redaktionens afsigt att med allvar behandla tidens och landets stora frågor /…/ I alla dessa frågor är friheten vår lösen och vårt mål.

Vi befinner oss i det stinkande 1700-talets Stockholm, där kaffet är tjockt och flottigt. I Kellgren har vi Clewbergs gode vän, den känslosamme motpolen i denna binära vänskapsmagnetism – han är diktaren, kvinnokarlen och dramatikern som balanserar upp sin väns fanatiska förnuftstro. Men Du, som i den själen som är oss gemensam, utgör Förståndet, då jag däremot viljan… skriver Kellgren i ett brev till Clewberg 1776. Kanske är det också friheten som Kellgren söker, när han dör ung utan sin av plikten alltför upptagnde barndomsvän vid sin sida.

Nymodiga uppkomlingar, såsom Shakespeare, Kant och Bellman dissas boken igenom till läsarens stora förtjusning. Anmärkningsvärt är att även ett anfall av sjösjuka målas upp på ett smakfullt vis:

En timme senare spyr de båda passagerarna som två vattensprutande fiskskulturer i en kunglig parkanläggning. Det finns, i det ögonblick man spyr, inget som helst utrymme för tankar på något annat än själva spyendet. Människan uppgår i spyan och spyan i världen. Om spyor till äventyrs kunde betraktas som konst eller poesi, vore de vid denna tidpunkt före sin tid. Ty spyans poetik vore i så fall expression, uttryckande av jaget, som emellertid transcenderar individen.

Clewberg blir så småningom adlad till Edelcrantz men livet är för honom aldrig lätt, och det blir inte lättare trots att vi förflyttar oss från den första stationen till den sista. Vad är det vi lär oss av Edelcrantz och hans förbindelser? Via plikten på jakt efter äran tappar Edelcrantz bort sig själv, han tappar bort sin enda vän – och vad, måste vi fråga, är då meningen med alltihop? En modern sedelärande historia om en 1800-talsman som var både före och efter sin tid, hur skrivs en sådan? Jo, just såsom Edelcrantz förbindelser. Häri får vi inga svar, endast förslag. Lev för känslan, dö ung för din egen skull? Eller lev av förståndet och dö gammal, förbittrad?

Fenomen som kommunikation och information tycks återigen vara på modet, men i en uppgraderad version. Vi talar inte längre genom de telegrafstationer som Edelcrantz förespråkade men tanken är densamma. Allt är snabbare, mer högupplöst och mer blänkande. Vem tillber du, förnuftet eller känslan; finns det ingenting mellan de båda, undangömt, förglömt? I vilken mån har vi lämnat innebörden i saker och ting bakom oss för att ständigt sträva vidare mot nya mål?

Kyliga vindar blåser genom alla väggar, då ingen vägg är tillräckligt tätad. Det är svårt att låta bli att uppmärksamma Malte Perssons kritik av vetenskapens binära uppspaltning av världen. Hur länge lever vi på enbart förnuft, eller enbart känsla? Minns mig, minns mig… men till vilket pris? Är det ont om tid eller ont om pengar som stoppar oss? Våra förbindelser är i många hänseenden avgörande, men i grunden måste det handla om eget ansvar och egna val. Det blir i Edelcrantz förbindelser tydligare än någonsin.