Litteratur: Lådan

Günter Grass har skrivit en svårläst uppföljare till självbiografin När man skalar lök.

För några år sedan gav Nobelpristagaren Günter Grass ut självbiografin När man skalar lök. Där avslöjades en långlivad hemlighet, att han som ung varit med i nazityska SS. Snopet för dem som vill att Nobelpriset bara ska gå till filantroper, ovidkommande för dem som inte märkt av några tveksamma ideologiska tendenser i författarskapet.

I Lådan fortsätter Grass på det självbiografiska spåret och tar till hjälp sina barn (som uttryckligen är fantasifoster) som han samlar och uppmanar att prata om sin uppväxt och i synnerhet om sin far. Det de diskuterar tar en bandspelare upp, rätt och slätt (kanske). Men det som först verkar vara en god idé om ett annat slags självbiografisk form hamnar fort i facket en salig jäkla röra. Barnen är svåra att få grepp om, dialogerna omöjliga att reda ut: replikskifte markeras dunkelt och ofta utan att man vet vem som får tala.

Det är möjligt att man en bit in i boken börjar läsa dialogerna som en enda oavbruten medvetandeström, vilket med största sannolikhet är meningen. När man slutar försöka hålla ordning där ordning inte finns, då skymtas en sorts sans i den här boken. Förmodligen ska den läsas som en anti-biografi, som tillbakavisar alla försök till urskiljande av former och kronologier.

Vad händer med en sådan läsart? Faktum är att ingenting hinner brytas ned, eftersom det från början redan är nedbrutet. Kanske ska man läsa Lådan som en fortgående serie kapitulationer inför världens epistemologiska återvändsgränder. Har man verkligen rätt att samordna grupp människors upplevelser till en enda komponerad röd tråd? Inte utan att man inser att mycket – alltför mycket – går förlorat, tycks Grass mena.

Det närmaste man kommer stabilitet i berättandet är skildringen av tant Mariechen, som tar med sin fotolåda tar de mest fantastiska fotografier av världen. Fotografierna kan gestalta, utan att man kan förklarar hur, både det förgångna och vad som ska hända framtiden, liksom rena och skära önskningar hos dem som porträtteras.

Mariechen och hennes avancerade (magiska) sätt att beskriva människor och världen de omges av bidrar till många ringlande resonemang. Barnen har alla, visar det sig, skilda bilder av gumman Mariechen. Samma sak kan sägas om fadern, som alla dock minns som tankspridd och frånvarande, alltid inne i bokprojektet för stunden. Mer än så får man inte grepp om när det gäller Grass själv. Men så är inte detta en bok om en bild av en människa utan någonting helt annat.

Fedja Borčak

Lådan
Günter Grass
Övers. Lars W. Freij
Albert Bonniers förlag