Litteratur: Lämna mig inte

Aksel i Stig Sæterbakkens Lämna mig inte är knappast dum. Han vet hur ordspråken lyder: ”ångra aldrig det som fick dig att le”, ”den som griper efter mycket…”. Faktum är att han säkert förmanat sig själv om och om igen, att ta det lugnt, att det inte är så farligt, att tagga ner, att inte älta så mycket, att försöka förstå. Därför är Lämna mig inte plågsamt fylld av upprepningar. Först irriterar det mig, men så inser jag att det är det svartsjuka faktiskt är: ältande. Vem ska hon träffa? Vem ler hon åt i telefonen? Vad finns det för mening med vårt sex när hon haft sex med andra tidigare, när hennes oskuld togs av den läderklädde sångaren Doberman? Aksel kan inte få honom ur huvudet, hans mun fylls av smaken av äckel vid tanken på att Amalie låg med honom, och än värre, att hon faktiskt gillade det.

Dramaturgiskt börjar vi i bokens nu och rör oss sedan bakåt i tiden, mot den ljusa tiden av lycka men också förbi den, till barndomen där vi får en smärtsam inblick i huvudpersonens historia. Boken är skriven i små korta avsnitt, ibland bara en halv sida, ibland några stycken. Det är koncentrat, serverat som små minnesöar i du-form. Det gör att det är lätt att leva sig in i. Och visst blir jag innerligt tacksam att varken jag eller något av mina ex är lagda åt det svartsjuka hållet. Upplägget, att mer och mer få möjligheten att förstå, får mig att känna medkänsla och det stör mig eftersom Aksels svartsjuka beteende aldrig får vara okej. Men det är ett smart drag som verkligen fyller sin funktion, och jag skruvar mig under läsningen. För ju längre in i berättelsen vi kommer, desto mer handlar det om Aksel. Intitialt handlar det bara om henne, om Amalie, och Amalie är från en annan värld, på riktigt, hon är på riktigt. Till slut förstår vi att hon faktiskt är Aksels räddning, mer än så: hans liv.

När vi möter Aksel i berättelsens början är han äldre. Det är tre år sedan han mötte Amalie, tre år sedan han väcktes till livet av henne, hennes skratt, hennes gula kappa. Nu äcklas han av verkligheten, de levandes verklighet. Överallt ser han Amalie, det är till henne allt relateras och av henne allt genomsyras. Historien blottlägger Aksel in på bara skinnet, och är precis så utlämnande som titeln antyder att den är. Lämna mig inte. Jag behöver dig. Texten är befriande köttslig i sin svartsjuka. Den känns också på något vis väldigt norsk; nära, rättfram och intensiv. Det känns ungt, realistiskt och levande och borde funka även för lite yngre läsare. Det uppskattas att Vertigo ger ut boken under kategorin Vertigo Love och inte ger några riktlinjer för vem som i övrigt kan tänkas gilla eller för den delen, vad kärlek skulle kunna tänkas vara. Det är något vi som läsare själva får ta ställning till under berättelsens gång.

Text: Malene Jensen

Info: Lämna mig inte av Stig Sæterbakken, Vertigo Förlag