Litteratur: Klädd i sitt språk

Ny avhandling tar ett brett tag om den legendariska litteraturkritikern Olof Lagercrantz produktion genom åren. I blickfånget främst hans litterära stil, hållningen till kritiken som en egen konstart och inte minst synen på litteraturen som lika organisk som vilken oundgänglig lem som helst. Därför har också det biografiska närmandet gjorts med emfas. Historien förtäljer om en ytterligt passionerad men samlad man, aldrig förutan fingertoppskänsla i sociala och kulturella spörsmål, i efterhand alltid – tycks det – på rätt sida.

Den ständigt brydde, omprövande människa som man möter i hans egna texter framträder här i ett vidare, mer distanserat perspektiv. Som ett slags guru, oöverträfflig i sin kritik och sin hållning i samhällsfrågor. Den kluvenhet jag skönjde i Lagercrantz Ett år på sextiotalet (se “Drabbande ambivalens” 2010-09-13) är som bortspolad i Stina Otterbergs Klädd i sitt språk. Oavsett situation agerar Lagercrantz med beslutsam anständighet och principfasthet. Han låter Dagens nyheter förvandlas från en partipolitisk megafon till ett forum också för åsikter avvikande liberalismens. Under tidens gång stöter han ihop med både pampar och aspirerande författare, men går, i ett efterhandsperspektiv, alltid med hedern i behåll.

Är inte en sådan bild automatiskt alltför vördnadsfull? De få misstag han gjort sig skyldig till försvaras ihärdigt. Den skillnad han upprepade gånger gjorde mellan manlig och kvinnlig litteratur i sin kritik förstås som en epokmässig nödvändighet. Att han trodde på och i viss utsträckning försvarade Maos revolution i Kina förklaras med en vag psykologisk aning om behovet av en fadersgestalt, blandat med ett ledarideal byggt på litteraturens livsavgörande värde. Mao var, som vi vet, poet också.

Det tycks märkligt att den biografiska aspekten tar så stor plats i en studie av litterär stil.Men betänker man att kritikerns handlingsutrymme består i ett oavbrutet växlande mellan betraktelser av konst och samhälle framstår detta som en nödvändighet. Här skiljer sig kritikern från författaren, vilken på sätt och vis alltid arbetar antingen före eller efter sin samtid. Kritikern är mitt i smeten och reagerar i text därefter. Med rätta antas de perspektiv som ett liv bjuder påverka kritiken.

Hos Lagercrantz går det personliga planets påverkan ett steg längre. Livet självt inbegrips i hans poetik. Innebörden i titelns “klädd i sitt språk” är att den förmodade gränsen mellan liv och gärning praktiskt taget försvinner. Litteraturen är närvarande i själva akten att leva. Också på ett nog så pragmatiskt sätt. Den ger tröst, förståelse och ytterligare näring till livet som begrepp. Personligen har jag svårt för en sådan värdering av litteraturen, och förmodligen är det därför jag äntligen tycker mig hos Lagercrantz se en glimt av imperfektion, det vill säga naivitet. Med litteraturens hjälp försöker han skapa en hanterbar värld att leva i. Framför alla andra är Dante den stora inspiratören. Shakespeare och Proust var heller aldrig långt borta.

Jag grubblar om huruvida botten av mysteriet om Lagercrantz otroliga stilskicklighet finns i sårbarheten, rädslan för att inte lyckas dechiffrera en galen värld. Kritiken blir mänsklig därför att den är sökande, komplicerande. Den är medagerande, inte statiskt positionerad och deklarerande. Intryck och uttryck simultant i skapandet.

Inte undra på att Lagercrantz väcker ett så stort intresse idag. För några år sedan kom Vårt sekel är reserverat åt lögnen, en samling med hans kritiska texter och anteckningar. I början av nästa år utges Ögonblick: Möten med författare 1935-1975, en samling utvalda dagboksinlägg. Och inte minst framstår han som en pionjär, då många stilgrepp som finns inom kritiken idag direkt härrör från honom. Olof Lagercrantz har kommit att bli en inspiratör. Det liv han lagt i sin gärning förklarar varför vi inte låter legenden vila.

Fedja Borčak

Stina Otterberg
Klädd i sitt språk
ellerströms