Litteratur: Illustrado

Miguel Syjucos debutroman Illustrado har vunnit stor uppmärksamhet i världen och författaren själv har utnämnts till ny kelgris bland samtida författare. Boken kom i fjol ut på svenska och fick ytterligare en chans att prisas av kritikerkåren.

Själv har jag haft påtagligt svårt att läsa Illustrado, då jag funnit den rent ut sagt tråkig. Romanen kretsar kring berättaren Miguel Syjuco (som ju har samma namn som författaren själv) och hans relation till sin författarmentor, till det förflutna och till sitt hemland, Filippinerna. Mentorn dör tidigt i boken och lämnar ledtrådar till personliga mysterier som Miguel åtager sig att lösa genom att forska om hans död. Parallellt skildringen av ett postkolonialt Filippinerna och därtill några fragmentariska kärleksrelationer. På något sätt överallt och ingenstans, slår det mig.

Berättelsen består av ömsom fiktiva utdrag ur mentorns böcker, berättarens egna anteckningar och berättaren fångad utanför sig själv. Kraften som driver de parallella historierna framåt ett slags terapeutiskt egenintresse i hopp om att knyta samman lösa trådar. Ut ur berättelsen haglar melankoliska insikter och romantiserade författarklichéer tätt.  För mycket kraft läggs på författarrollens privilegier och sorger, för mycket prat om skrivande, som om det i sig vore någonting heligt och underbart. Skrivande för skrivandets skull, kommunikation för kommunikationens skull – är det vår tids stolta proklamation? Jag skymtar romanens goda sidor (till exempel en samhällskritik på hög nivå), men mitt tålamod når inte över bokens grundläggande attityder.

Fedja Borčak

Miguel Syjuco
Illustrado
Natur & Kultur
övers. Niclas Hval