Litteratur: Icke-medborgarskapets urbana geografi

Det finns en utbredd föreställning om hur vardagen ser ut för människor som nekats asyl men valt att olovligt stanna i Sverige. Standardiserad och regelbundet förstärkt i media med hjälp av bilder, färdiga utgångspunkter och etiketter har bilden fått en huvudperson och en miljö: den passiva källarhålsmänniskans siluett begränsad till samhällets skugga, rummet med persiennerna ständigt neddragna.

I sin avhandling Icke-medborgarskapets urbana geografi utmanar sociologen Helena Holgersson denna ensidiga och passiviserande bild av en situation som i själva verket är komplicerad och kan se ut på många olik sätt. Hon gör det genom att dels intervjua papperslösa människor i deras egen vardagsmiljö och dels föra teoretiska resonemang om individen, staden och nationsgränser.

Holgersson går däremot i sitt eget språkbruk ifrån benämningar som ”gömd flykting”, ”illegal invandrare” och ”papperslös”, då dessa är laddade med utgångspunkter och kontexter som kan vara belastande och missvisande i olika sammanhang. Däremot ägnas särskilt användningen av dessa benämningar en hel del uppmärksamhet.

Utgångspunkten är ”icke-medborgarens”, eller den ”utvisningsbaras” relation till det geografiska landskapet, i detta fall det urbana Göteborg. Staden utgör liksom fonden för studien, men inte bara som kuliss eller inramning. På ett okonstlat sätt förblir den en aktiv del av undersökningen, eftersom den trots allt utgör en så omisskännlig del i icke-medborgarens liv. Staden bjuder såväl på stora rättsliga och sociala begränsningar som på kreativa möjligheter för fortsatt vardag. Mer eller mindre dräglig.

Varje rum i staden har sin särskilda funktion. Att unna sig för mycket fönstershopping utan att köpa någonting i gallerian kan väcka misstanke. Bara att se ”utländsk” ut på fel ställen kan ibland betyda att polisen undrar vem man är. Staden blir enligt Holgersson ett slags förhandlingsrum: icke-medborgaren anpassar sin strategi efter stadslandskapets krav samtidigt som dessa krav är i ständig omvandling – eller förhandling – beroende på hur pass väl de uppfylls och hur nödvändiga de egentligen är.

Uppgiften gäller alltså att orientera sig i olovlig terräng, vilket man bäst gör genom att agera normal. Det är lättare sagt än gjort. De utvisningsbara personerna som Holgersson intervjuar brottas inte bara konstant med mental press på grund av det osynliga hotet om gripande. De måste också tillgodogöra sig en rad färdigheter såsom språk, beteende och taktik för att göra sig dolda fast på ett synligt sätt. Tvärtemot stereotypen rör sig den utvisningsbara runtomkring i staden. I jobb, ärenden och fritid.

Viktigast när det gäller att inte bli upptäckt är att man inte tjuvåker på spårvagnen. Näst viktigast är att inte söka vård. Det kan helt enkelt innebära att man blir angiven.

Sverige tillhandhåller inte villkorslös sjukvård till utvisningsbara, vilket debatterats häftigt den senaste tiden. Som en av orsakerna till nekandet av vård pekar Holgersson på det socialdemokratiska välfärdssamhällets principfasthet när det gäller dem som inte tillhör gruppen medborgare. Man prioriterar ”den allmänna ordningen framför humanitära aspekter”, eller medborgarrättigheter framför mänskliga rättigheter om man så vill, något som kritiserats hårt av FN.

Det framkommer att det på lokal nivå är svårare att tillämpa de nationella principerna, av rent humana skäl. Särskilda lokala system tillämpas faktiskt för människor i behov vård eller för barn som vill gå i skolan på ett sätt som inte blottar dem för migrationslagarna och utvisning. Dessa lösningar hänger dock uteslutande på andra medborgares goda vilja.

Ambivalensen gentemot utvisningsbara blir till motsägelse om man ser till stadens självbild och mål. Samtidigt som Göteborgs stad gör allt i PR-väg för att måla upp en kunskaps- och evenemangsstad rik på möjligheter för företagsamma och ambitiösa, gör staden lika mycket för att hålla borta asylsökande och mindre lyckligt lottade. Budskapet till dessa är att Göteborg är en djupt segregerad stad som inte har särskilt mycket att erbjuda. Politiker talar om en ”okontrollerad inflyttning” av asylsökande samtidigt som man välkomnar andra, mer önskvärda, med vördnadsfulla bugningar.

Helena Holgerssons vetenskapliga skildring av icke-medborgarens situation i Sverige är ovärderlig i en debatt som visserligen är initierad och nödvändig, men som ibland inte räcker utanför förutfattade skildringar, problem och lösningar. Holgersson zoomar in och ut med en ödmjuk ton som aldrig lämnar de kritiska spörsmålen. Personnära och samtidigt troget helheten. Välskriven som den är blir boken aldrig avledande, irrelevant eller ens det minsta oengagerande någonstans.

Fedja Borčak

Icke-medborgarskapets urbana geografi

Helena Holgersson

Glänta Produktion