Litteratur: Hemsökelse

Jenny Erpenbeck, född 1967, debuterade och fick 2001 genomslag i Sverige med Historien om det gamla barnet. Böckerna Smäck (2003) och Ordbok (2006) följde därpå. Hemsökelse är hennes senaste verk, som söker efter den stora bilden i ett ännu olagt pussel av personliga livserfarenheter väl gömda i tysk efterkrigshistoria.Några år innan andra världskriget bryter ut byggs ett omsorgsfullt ritat hus i en by någonstans i östra Tyskland. Huset består i flera generationer framåt och berättar tyst om sina olika ägares liv.

Idyllen invaderas i tiden för andra världskriget av nazister och senare sovjeter, därpå de östtyska myndigheterna och till sist av friheten i och med murens fall. Allt utifrån, allt som inte tillhör hemmet, bringar skada. Generationerna avlöser varandra, men de har samma mål: att forma ett hem, som kan säkerställa en trygghet oberoende av den kollektiva normen. En identitet fri från hemsökelse. Huset gör så mycket som att möjliggöra fundamentet för detta, men de misslyckas. Ingen kommer undan tidens gång och sitt eget ansvar inför andra. Som titelns tvetydighet antyder innebär hemsökelse både ett trygghetssökande och ett försök att värja sig skulden som kommer med isolering.

Den som är ett undantag från regeln är trädgårdsmästaren, som varit med och byggt huset och sedan i det närmaste ensam skött om det i alla år. Han är namnlös, formlös, i vissa passager tidlös. Men också han tvingas att åldras och blir alltmer ömkansvärd ju mer slitet huset blir. Intressant nog blir han romanens hjälte utan att läsaren egentligen får veta särskilt mycket om honom. Ett dygdemönster framstår han emellertid som, fri från både personlig skuld och kvävande myndigheter. Symboliskt sett är han en förlängning av huset: sköter år efter år om det och speglar till och med dess tillstånd rent fysiskt. När huset börjar förfalla märks också hans tilltagande ohälsa. En kort tid innan huset slutgiltigt förstörs, försvinner trädgårdsmästaren utan att någon vet vart. Förmodligen är han död.

Erpenbecks prosa är tät, engagerande och porträtterar valda delar noggrant. Dock lämnas en del trådar alltför medvetet åt sidan i hopp om att skapa mystik i ett halvt utsuddat minne av erfarenheten, en mystik som ibland finns där i onödan. Trädgårdsmästaren är ett gott exempel. Även annars är det sannerligen lätt att förväxla gestalter, tider och öden. Berättartekniken krackelerar därför bitvis, och den i övrigt välskrivna prosan förlorar sin suggestivitet. För det mesta – och i slutändan – fungerar dock Hemsökelse väldigt bra, både som läsupplevelse och som en personlig bild av tysk efterkrigshistoria.

Fedja Borčak

Foto: Katharina Behling