Litteratur: Händelser ur den omedelbara overkligheten

Den rumänska författaren Max Blecher dog i tuberkulos 1939, 29 år gammal. Två år dessförinnan hade han färdigställt en roman som då den kom ut knappt lästes av någon. Inte heller så sent som på 90-talet, då den gavs ut på nytt, fick den några läsare. Ändå är det en lysande roman som blandar filosofi och passion med koncentrerad skönhet.

Berättaren i Händelser ur den omedelbara overkligheten är i ständig konfrontation med omgivningen. Förföljd av sin egen identitetslöshet och den omslutande verkligheten tvingas han återkomma frågan om omgivningens beskaffenhet i hopp om att få ro. Men det är lättare sagt än gjort.

Upplevelsen av världen utgörs av en kollision mellan rationalitet och kroppslig åtrå. Det som tänks och reflekteras över är i grund och botten orsaken till känslan av nödvändig flykt bort från världen. Kroppen å sin sida tvingar in berättaren in i umgänge med tingen. Det kroppsliga uttryckets betydelse understryks gång på gång då umgänget blir ett slags erotisk behov. Symboliken är konstruerad i riktning mot ett överskridande av gränsen mellan jaget och världen genom jagets förbund med världen. Herta Müller iakttar med skarpsinne en liknande tendens i sitt efterord:

I hans iakttagelser laddas varje omgivning med en erotik som annars bara är möjlig hud mot hud. Hans kroppslighet tycks i livlösa snirklar leta sig in i föremålens materia med en sorts otrohet. Och materien för sin del svarar med samma otrohet mot betraktarens kroppslighet. Det är någonting som pulserar mellan person och ting, någonting som andas incest, vällustig leda och syndig intensitet. Sökandet efter självförståelse slutar varje gång i att identiteten överskrids. Driven till sin spets är den så gott som upphävd. Tingens egenskaper blir ställföreträdande, de ger inga svar men ersätter ändå allt som jaget vill veta om sig själv.

Möjligheten för jaget att överskrida sig självt stärks om man ger den incestuösa stämningen betydelse, eftersom jaget då åtminstone i viss mån antas vara om inte en avkomma av samma ämne som världen så någonting i den stilen. Om berättarjaget nu verkligen överskrider sitt självt är det endast under korta ögonblick. Bortsett från dessa är han i vånda över att inte kunna hinna med tingens föränderlighet och det omöjliga kravet på de otaliga perceptionsperspektiv som krävs för att nå fram till deras kärna.

Fastän Händelser ur den omedelbara overkligheten till stor del är en filosofisk roman, finns där en annorlunda jordnära och medmänsklig stämning, både i ton och i miljö- och gestaltporträtten. Utan den vackra detaljrikedomen och den emotionella varaktigheten som boken besitter vore den inte det mästerverk det verkligen är. Boken tillhör de böcker vars litterära kvalitet vid upprepade tillfällen negligerats. Möjligen är det dess trovärdigt kritiska hållning till det självgivna vetandet och dess komplexa identitetsbegrepp som får oss att darra.

Fedja Borčak