Litteratur: Göra ont – litterär metafysik

I Göra ont: litterär metafysik, som består av en mängd korta analyser, utreds den symbiotiska relationen mellan litteraturen och ondskan. Genom massmedia tillägnar vi oss en värld som är full av dåd och gärningar som vi väljer att kalla onda, eller i varje fall motiverade av ondska. Anders Johansson, litteraturvetare och kritiker, pekar på vår växande benägenhet att återvända till ordet ondska när det gäller företeelser som tidigare fallit inom ramarna psykologi, sociologi och politik. Allt oftare byter vi ut de teoretiska ansträngningarna mot omedelbar metafysik; ondskan är ett slags essentiell kraft som kan ta oss i sitt våld.

Den metafysiska tendensen tycks gro trots att den religiösa övertygelsen försvagas. Vi har – om jag får parafrasera Johansson – slutat idealisera Gud för att börja idealisera konsten, och inte minst litteraturen. Johansson visar kulturhistoriskt hur litteraturen på ett eller annat vis alltid har förknippats med godhet. Även om ett verk är avståndstagande och revolterande mot samhällets etiska normer har den sin rot i just dessa attackerade normer, vilka enligt spelets (och konstens) regler måste respekteras för att verket överhuvudtaget ska kunna förstås av läsaren, som också han är beroende av rådande ideal för vad litteratur är och inte är. Godheten som sådan tycks ligga i verkets närmast oundvikliga koherens i motsats till den irrationella och absurda ondskan. Det vi förstår, det är gott – det vi inte förstår, det är ont.

Man skulle med andra ord kunna säga att ondska är ett attribut hos den Andre. Johansson citerar exempelvis Richard Jackson, som kritiserar den amerikanska retoriken efter 11 september 2001: ”vi behöver inte fråga om terroristernas skäl eller syften om de är ’onda’, eftersom ’ondskan’ är sin egen anledning och sin egen oavhängiga förklaring”. Eftersom ondska är någonting irrationellt och omöjligt att förstå behöver man heller inte försöka förstå.

Den politiska retoriken flätas in i berättandet. Berättelsen (i alla dess former)  behöver ett visst mått av ondska för att intressera läsaren (eller åhöraren). Och kanske också för att rita sin egen godhets konturer. Johansson pratar om ”demonisk underlägsenhet”, något som kan observeras både i Bond-filmen eller hos diktatorn: ”å ena sidan framställdes Saddam Hussein som Ondskan personifierad, en demon som hotade att förstöra den västerländska civilisationen på 45 minuter. Å andra sidan frossade man i historier om hans depraverade liv, allt för att demonstrera hans moraliska, estetiska och intellektuella underlägsenhet.” Berättelsen har ansvaret att båda hota och frälsa. Ett ansvar som religionen alltmer lämnar över till litteraturen.

Anders Johansson har många bra poänger när det gäller hur vi ser på ondska och dess plats i berättandet. Han varvar analys av individuella scenarier med globala perspektiv, allt för att hitta fram till vår syn på begreppet ondska och hur det används. Men kanske har han alltför många poänger och synvinklar på problemet. Mestadels hanterar Johansson formatet galant, med koncisa och välstrukturerade argument. Dock händer det här och där att intressanta tankegångar avbryts på grund av varje kapitels bundna längd, som förr eller senare tvingar fram en abrupt fråga istället för tillåta elaborering. I slutändan är det viktigaste Johansson gör är att visa att vi föredrar sagans självgivna svar framför verklighetens osammanhängande skeenden. Inte helt oväntat, men inte heller särskilt hoppfullt.

Fedja Borčak