Litteratur: Frihet

Det är inte det lättaste att med öppen blick skärskåda en sådan snackis som Franzens Frihet (Freedom, 2010). Kanske för att boken är en så helgjuten USA-skildring tycks det dessutom ha skrivits någon outtalad regel om att boken ska läsas på originalspråk, något som förvånar men som också känns en smula befriande – många svenska tidskrifter har redan recenserat den engelska utgåvan. Och visst är det så att ett verk alltid tappar mycket på vägen till en annan kultur och det språk som är dess uttryck. Den transformationen är sällan särskilt angenäm och sällan får uttrycksskillnaden det utrymme det förtjänar, även om jag i det här fallet är nöjd med Rebecca Alsbergs översättning.

Foto: Greg Martin

Men kanske är Frihet på svenska inte heller så fel. Boken handlar nämligen om paret Berglunds, där den manliga äkta hälften Walter är svenskättad. I övrigt tycks Walter bestå av en del revolutionär hippietomte, en del liberal gnällspik och hundra procent omtänksam hemmaman. Patty, Walters fru, är den sportiga avarten från en dysfunktionell konstnärsfamilj, alltid fokuserad, alltid missförstådd – även av sig själv. Hennes virriga men ändå kristallklara analyser av sitt jag och av omgivningen ger mig rysningar, och när jag läst klart är det också det som slår mig mest: hur påfallande obehaglig den här historien är, och hur obehagligt sann. Patty är ofta själv som den som berättar vilket gör att även om fokus i den här boken ligger på männen så betraktas världen som regel ur kvinnans synvinkel, ett stilgrepp som innebär ett ödmjukt problematiserarande av det normativa som inte bara är för sakens skull.

Titelns ironiska anspelande – både på den personliga friheten och på den amerikanska drömmens påstådda frihet – är hjärteknipande. Trots detta, och trots att Franzen envist vägrar att stöpa sig och sitt språk i mer strömlinjeformade populistiska former, har boken blivit hyllad av alla, från Barack Obama till Oprah Winfrey. När Tillrättalägganden (The Corrections, 2001) hamnade i Oprahs bokklubb knyckte Franzen såklart på nacken och påpekade att han egentligen inte var en sådan författare som passade in där, bland flufflitteratur och annat, och blev därför tillfälligt bortstött och utbuad. Bara tillfälligt såklart, vilket väl än mer indikerar den gränsöverskridande uppskattning hans böcker röner, och numer får han istället hela det amerikanska folket att läsa Dickens.

Att Franzen håller hårt på att det är skillnad på litteratur och litteratur märks som sagt inte bara i hans sätt att tackla offentligheten utan också på hans språk. Trots det innebär Frihet inte några litterära utsvävningar. Istället är språket i det närmaste hypnotiserande rytmiskt och kan inte vara annat än ett resultat av många timmars hårt arbete. Prosan är precis så närvarande den behöver vara för att skapa nerv och form och precis så ickenärvarande den måste vara för att inte störa berättelsens strukturella ramverk: när Franzen bryter mot de språkliga konventionerna gör han det så bra att det knappast märks och så sällan att det fortfarande har en poäng. Prosan kompletterar och lyfter också berättelsens förmåga att krypa under ens skinn och försätter en ur spel. Det bara mal på och är i all sin anspråkslöshet otroligt effektivt.

Det mest spännande med Frihet är ändå hur författaren lyckas koppla sina komplexa och ofta överjävliga romanfigurer till alla världens viktiga skeenden och ändå få till en så bra story. Att Franzen dessutom ger oss ett tvärsnitt rakt in i den gudfruktiga och frihetsivrande amerikanska själen (don’t go there, säger jag bara) gör det såklart inte sämre. Att det privata är politiskt eller snarare att allt är politik blir så tydligt att det är ett under att folk inte idkar politik på eget håll och gör revolution efter att ha läst den här boken. Jag gissar att baksidan – den svarta tröttheten över att så mycket kunnat gå så fel – överskuggar känslan av att kunna förändra. Den här tröttheten, som ständigt skymtar fram i våra mänskliga tillkortakommanden och som vi försöker dölja bakom våra höga ambitioner, bakom vårt second handlande och bakom våra egna ölbryggnings- och korvstoppningsprojekt, är inte att leka med.

Och nu finns i berättelsen heller ingen snygg punchline, inget bajsnödigt carpe diem-citat eller någon vänlig själ som klappar en på axeln. Det handlar om att allt går åt helvete och att vi måste lära oss hantera det. Därför har Frihet heller inget traditionellt bra slut, egentligen inget slut alls. Det finns ett tafatt försök att knyta ihop trådarna, ett försök att rätta till det som inte kan tillrättaläggas: mänsklighetens tillkortakommanden. Det är därför jag, efter läsningen av den här boken, efter skrivandet av den här recensionen, så småningom kommer att glömma. Vi kommer aldrig att kunna göra tillräckligt eftersom vi alltid, på mänsklighetens vis, är ofria. Det är det som berör, och det också det som gör ont.

Info: Frihet av Jonathan Franzen, Brombergs. Översättning Rebecca Alsberg.

Text: Malene Jensen