Litteratur: Förtvivlans filosofi

I en ny studie diskuteras 1800-talspoeten Giacomo Leopardis filosofiska inflytande på Vilhelm Ekelund. Fokus ligger på kritikernas mottagande och förståelse av Leopardis liv och verk. I förlängningen belyses receptionens betydelse för hur Ekelunds såg på och förstod Leopardi. Tobias Dahlkvist vill i Förtvivlans filosofi bland annat visa att Ekelund skapade sig en ytterst personlig syn på vad Leopardis tänkande bestod i. Dels var hans intryck filtrerade genom de skandinaviska kritikernas syn, dels valde och valde han bort aspekter hos Leopardi för att i så stor mån som möjligt identifiera sig själv med honom.

Men trots Ekelunds starka närvaro överskuggas Förtvivlans filosofi av just mannen och myten Giacomo Leopardi. För många utanför Italien är han i det närmaste okänd. Hemma i Italien är han idag mest känd som poet och i synnerhet som skaparen till Canti (”Sånger”) från 1818. Förutom lyrik skrev han prosa, aforismer och filosofiska dialoger (i stil med exempelvis Platons dialoger), vilka Ekelund senare skulle komma att översätta till svenska. Hans verk som präglas av melankoli, ständiga besvikelser och hopplöshet har traditionellt setts som direkta speglingar av hans person – han led ständigt av sin fulhet och sitt misslyckade kärleksliv. Som Dahlkvist visar har hans författarskap, till följd av den intima sammankopplingen mellan liv och verk, genomgående setts som patologiskt och avvikande. Därmed har också de filosofiska anspråken i hans verk avvisats. De som erkände hans geni såg i detta ett bevis på mänsklighetens degeneration som i takt med allt snabbare tekniska framsteg blev allt allvarligare.

Han missförstods även i andra avseenden. Dahlkvist visar hur Leopardi på felaktiga grunder kopplats till Schopenhauer och dennes pessimism. Även om det finns likheter mellan de två, finns där ett par avgörande skillnader. Den tydligaste är att Leopardis pessimism saknar ett metafysiskt sanningsanspråk, vilket ju Schopenhauers definitivt har.

Här gör Förtvivlans filosofi något bra genom att smula sönder egendomliga föreställningar om en melankolikers liv och verk. Giacomo Leopardi träder fram ur glömskan något dammig, likväl är hans arv föga ålderdomligt i ett ljus fritt från fördomar och lösa tolkningar.

För Ekelund är pessimismen snarast en ”premiss för […] levnadsvisdom”. Svartsynthet bara ett hinder i vägen för lyckan. Lycka är alltså möjlig och pessimismen är en personlig existentiell börda, inte en generell regel. Likaså är det patologiska och det avvikande någonting som kan förvandlas till något gott och positivt. I det avseendet var Leopardi anmärkningsvärt viktig för Ekelund.

Fedja Borčak

Tobias Dahlkvist
Förtvivlans filosofi
ellerströms