Litteratur: Evolutionen och jag kommer inte överens

Vi känner igenom honom från en rad olika sammanhang. I TV och på radio diskuterar han allt ifrån svenska dialekter till den moderna människans vardagsliv. Fredrik Lindström har nu kommit ut med sin andra dikt- och prosasamling, Evolutionen och jag kommer inte överens, som är ett slags uppgörelse med Darwins evolutionslära.

Människans strävan efter vardagstrivialiteter ställs mot det genetiska allvaret. En gammal och komplex konflikt. Lindström lyckas relativisera mänsklighetens betydelse och göra den väldigt liten i jämförelse med naturen i förändring. Människan är bara en kugge i hjulet. Det blir en nyttig och uppiggande läxa i perspektiv.

Jättelikt är trädet
utan egen stam.
Det måste växa mot någon,
precis som människor.

Vilken överdriven betydelse vi än lyckas ge oss själva, är vi beroende av vårt genetiska arv. Vilken särart vi än besitter är vi bundna till naturen. Vi kan aldrig stå utanför dess ramar. Vid upprepade tillfällen knyter Lindström an till meningen med livet, alltid utifrån biologiska förutsättningar. Varje individs mål på jorden är att fortplanta sig innan döden inträffar, en död som även den är rätt omärklig. Parallellt finns fokus på ambivalensen i människans inställning till naturen. Vi är även någonting bortom naturen, varelser som knappast nöjer sig endast med den eviga fortplantningen: vi ska ha anammat vår påstådda unicitet, funnit passande livsstil, sållat fram en själsfrände – allt innan vi dör. Biologiskt är människan tidsbegränsad, samtidigt har individualismens anspråk ingen måtta.

Träffande – det är ju sådana vi är, tänker jag. Dock är Lindström för ensidig då han låter biologins positivistiska svar stå för alla existentiella svar. Vi är evolutionens barn, å ena sidan revolterande, men i slutändan dömda av naturens gång. Människan finns en stund, för att sedan förgå. Jämför Sartres ”existensen föregår essensen” med Lindströms ”överlevnad föregår fortplantning”.

Sanningen att säga, Lindström verkar varken ha några större litterära eller filosofiska anspråk med sina dikter. Likformigheten i de uppenbara motiven och bilderna upprepas, hamras in, utan större finess. Bilden av de så kallade Brommamammorna är talande för vår tid, men knappast ny: ”Alla artiklarna handlar ändå bara om andra moderna yrkesarbetande mediamammor som inte har tillräckligt tid över för sina barn med individualistiska namn och som bor med individualistisk inredning”.

Fredrik Lindström framstår snarare som en publicerad konversatör än en poet. Hans dikter begränsas av övertydlighet, onödig upprepning och stillastående gestaltning. Men han lyckas att skapa ett samtal med läsaren, vare sig man håller med om hans verklighetsbild eller inte. På något oförklarligt sätt finns alltid möjligheten att ställa sig avig, men ändå vilja fortsätta läsa. Ibland kommer humorn fram perfekt, vid andra tillfällen försöker han för hårt och misslyckas. Ibland är hans föreställningar lagom avmätta – ibland hopplöst naiva. Som samtalspartner är han oförutsägbar och inte att svälja med hull och hår. Därför är han rätt underhållande trots allt.

Fedja Borčak
fedja@benshi.se