Litteratur: Duinoelegier

Elias Canetti har någon gång skrivit att “de döda känner ångest inför de levande. Men de levande, som inte vet om detta, fruktar de döda.” Orden dyker upp när jag läser nyöversättningen av Rilkes Duinoelegier. Vad vet vi egentligen om de döda, och vad kan de säga oss?

De flesta människor känner igen vanans stramande inverkan på perspektivet, oavsett vilket det handlar om. I viss mån är vi som alla andra varelser: automatiserade, sparsamma med förändringar i hur vi ser på saker och ting och oavbrutet hushållande med vår energi. Frågan är om vi överhuvudtaget kan ta in färsk intryck, det vill säga sådana som är fria från erfarenhetens och vanans solkighet. Det är något Rilke återkommer till i sina elegier i varierade versioner. Till exempel finns hos Rilke en allvarlig kritik mot det kapitalistiska konsumtionssamhället, vars huvudsakliga drivfjäder är att befästa den automatiserade vanan genom att köpa sådant vi tror oss nödvändigt behöva.

“Visst är det underligt, att inte längre bo på jorden,
att inte mer utöva knappt inlärda vanor,
inte ge rosor och andra djupt löftesrika ting
någon betydelse för den mänskliga framtiden;
att inte längre vara, det man var i oändligt
ängsliga händer, att till och med kasta bort
själva sitt namn som en gammal trasig leksak.”

Från dödens tvärtomperspektiv befrias vi från vardagens riter såväl som en överflödig individualism och dess medföljande livsstilskoketteri. I det ursprungliga tillståndet behöver vi inte våra namn. Men redan i livet kan något mer betydande än vi själva skönjas, något oavhängigt våra kroppars överlevnad, något vi bara kan ana.

“[…] Bara vi
drar förbi alltsammans likt växlande luftdrag.
Och allt är enigt om att tiga om oss, delvis av
skam kanske och delvis outtalad förhoppning.”

Förhoppningen består i vad? En lösgöring från livet? Nu är det inte så att Rilkes dikter förordar döden, utan snarare liv med en medvetenhet om döden. Bara med en sådan medvetenhet kan den illusoriska vanan brytas och livet framstå i ny dager. Döden, med den ultimata förmågan att lösgöra subjektet i sig, kan stå till tjänst i livet, inte istället för livet. I den tredje elegin hörs en röst låta sin älskade närma sig ursprungligheten för att till sist, innan det är för sent, be om att han hejdas.

Nu misstänker jag däremot att jag läser dikterna alltför mycket som gåtor med pragmatiska svar som ska gagna. Det är visserligen inte så konstigt. Camilla Hammarström menar i sitt efterord också att ”elegierna är didaktiska, de vill undervisa läsaren i livets konst. Vi har försummat döden i livet, men också kärleken.” Också förutan de inneboende gåtorna (och eventuella lärdomar) är dikterna vackra skådespel, där gestalter tar form och befrias från denna i subtila men tvära rumsliga och temporala vändningar. Å ena sidan tycks döden leva i kosmos, i livet onåbar men värdig att eftersträvas; å andra sidan finns den inom oss, latent. Å ena sidan pågår livet utanför oss, i kulisserna; å andra sidan finns det ursublima att upptäcka i vårt eget medvetande, som ett arkeologiskt fynd som kräver stor försiktighet.

Camilla Hammarströms översättning har reda fått god kritik och av allt att döma är den verkligen mer tillgänglig och tillmötesgående i jämförelse med tidigare tolkningar (av Arnold Ljungdal respektive Erik Lindegren). Även om den föreliggande tolkningen inte är ordagrann i förhållande till originalet (något den i bokstavlig mening givetvis inte ska vara) så är det lätt att få känslan av den är det, i den mest positiva bemärkelsen. Helhetsomdömet blir inte sämre av att bokens formgivning är lika elegant som texten kräver.

Fedja Borčak

Rainer Maria Rilke
Duinoelegier
Bokförlaget Lejd
Övers. Camilla Hammarström