Litteratur: Diagnos, från förlaget Om A är B så C

Hanna Widman är en mångsysslare. På hennes hemsida hittar vi allt från örhängen till ordlekar och ordhängen till örlekar. I dagarna blir hon publicerad på det nätbaserade förlaget Om A är B så C, där även förlagets namn kan tänkas vara en ordlek, eller i alla fall en ordformel. Markus Åberg, en av tre i förlagets redaktion, berättar hur de tänkte när de valde namnet:

- Det är svårt, det kan lätt bli att man tröttnar eller växer ur ett namn och därför blev det en ordformel. Om A är B så C går att fyllas eller stå för vad som helst egentligen.

Om A är B så C startades upp 2009 och har fokus på kortare texter som kanske inte platsar i längre verk men som förlaget tycker är för bra för att bara glömmas bort. Tanken är att allt ska vara gratis och utan inblandning av några kommersiella intressen – kärleken till litteraturen är det som är det viktiga.

Illustration: Hanna Widman

När jag frågar hur det gått för dem hittills säger Markus Åberg såhär:

- Vi siktar inte mot att bli framgångsrika och en dag ta steget mot att bli ett traditionellt förlag, tvärtom. Vi drivs och kommer alltid att drivas nonprofit.  Med den här attityden är det en win win-situation som uppstår, det är inte riktigt rättvist att fråga oss hur det har gått hittills; det går som det går. Bra eller dåligt? Vi finns till för alla, men betyder någonting bara för vissa. Huvudsaken är att vi finns och att vi jobbar med att flytta positioner för vad ett förlag och vad böcker är. Om A är B så C handlar mycket om att vara i förändring, blåsa liv i stelnade former och förlänga idén om vad böcker och bokförlag är.

Hanna Widmans Diagnos, en av de texter förlaget fattat tycke för, ges nu ut i både digitalt och tryckt format: en längre version i form av en e-bok finns snart tillgäng via förlagets hemsida. I Diagnos, som firade tioårsjubileum 2010, hittar vi dikter, ordlekar och bilder huller om buller. Vad jag förstår är häftet från Om A är B så C alltså en antologi med samlade texter från Diagnos tioåriga historia. Som bibliotekarie med ett gäng lektioner i katalogisering och klassifikation har jag inte speciellt svårt att ta till mig och förstå problematiken när det gäller huvudpersonen Dr Diagnos och dennes tämligen godtyckliga lek med definitioner och diagnoser. Vad är sjukt? Vad är normalt? Citatet från Borges som återfinns i den kommande e-boken och som också parafraseras i zinet känns följdaktligen ganska basic, men för helheten finns det helt klart en poäng med de här inslagen.

Språket och texterna följer en lagom röd tråd men tyvärr känns det ibland som att jag blir skriven på näsan, som om saker och ting är för självklara och skulle må bra av att skruvas eller tuggas ett varv extra innan de blir riktigt aktuella. Det kan såklart ha att göra med mina personliga preferenser, men jag får lite intrycket att Widman riktar sig till en något yngre läsarkrets. Så behöver det såklart inte vara, men jag tror att hon får ett stort gehör för sina texter hos unga.

Själva namnet på zinets ego då, Dr Diagnos? Alliterationen gör namnet självklart, men jag undrar ju ändå vem det är, denne (detta?) hjärnspöke som är, eller drar, i den röda tråden av ord. För det är tydligt att det hos Hanna Widman handlar om ord, hur de kan förvirra men också (åter)skapa våra verkligheter, både när det gäller form och innehåll. Men tar hon orden på allvar eller rör det sig mest om göteborgskt ordvitseri? Det är svårt att bedöma hela zinet som nog vill vara en blandning av båda. Kanske är det svårdefinierbara en av tankarna med texternas sammansättning, men förmodligen hade Widman vunnit på att lite tydligare ange ton, inte försöka vara ett mellanting.

Illustrationerna, ofta i olika typer av kollageform, fungerar bättre i det elektroniska formatet. I tryck blir de lite plottriga och förstärker det ofullständiga uttrycket. De påminner om marginalteckningar, nedritade under ett telefonsamtal eller en föreläsning, och då texterna i sig fokuserar så tydligt på ord; begreppsdefinitioner, diagnoskriterier, hur vi kan vrida och vända på språket; hade jag hellre sett någonting utan illustrationer, eller åtminstone inte direkt identifierbara illustrationer.

Benshi passade på att fråga Magnus på Om A är B så C-redaktionen (som så tydligt fokuserar på e-utgivning) hur de ser på e-boken kontra den fysiska boken. Han tänker sig ungefär ett sådant här scenario:

- Den hårt pressade förlagsvärlden kommer att svara med att fortsätta strypa debutanter, minska sitt utbud och satsa på sensationella böcker med säljvärde. En fullt möjlig jämförelse är vore skivbolagens situation under fildelningens genomslag. Förlagen kommer visserligen inte att drabbas lika hårt som bolagen eftersom människor fortfarande köper böcker i större utsträckning än de vill köpa skivor, men påföljderna blir av samma slag. Böckerna kommer överleva, e-böckerna kommer att överleva och litteraturen kommer att överleva. Och så kommer läsare och författare ifrågasätta storförlagens position. Författare ser det som okreddigt att skriva för ett förlag som missbrukar deras oberoende för att ta fram en författare som en vara och läsarna kommer snart att se att den intressanta litteraturen finns någon annanstans. Och så kommer boken som objekt, vad som är en bok, att få en ny innebörd. Till viss del kommer textens bärare passa för olika typer av läsare, men det är en fråga om trender och vilka som vill försvara ett kulturellt arv. Se till exempel på hur hur en viss del av den svenska noisescenen föredrar att ge ut musik på kassetter. Men det är jag inte så intresserad av faktiskt. Jag är mer intresserad av innehållet och inte bäraren av innehållet, bäraren är mer som en kul grej.

Alltså är Om A är B så C en reaktion på den diagnos grundarna ställt gällande den svenska förlagsmarknaden. På samma vis är Diagnos en reaktion på den envisa ordning vi måste använda oss av varje gång vi rabblar alfabetet. Om A är B så vadå? Hanna Widman skriver:

Vägen är vändbar. Den går barfota och på egna ben. Den är en bar mark, spårlös men inte försvunnen, utan den ligger för sina fötter och vill bli använd. Vill bli begången. Vill vara gången mellan den övergångna svunnenheten och nytideräkningens tidsuppfattande. Någonstans måste man upptäcka och påbörja sig. Man måste stå upp för sitt självbevarande för att kunna bli påvisbar.

Info: Diagnos av Hanna Widman, Om A är B så C.