Litteratur: Den siste brodern

Nathacha Appanah gestaltar gamlingen Rajs minne av sin svåra barndom i 40-talets Mauritius. Hans två bröders liv tar tvärt slut i ett oväder och hans föräldrar frågar sig varför just han överlevde, han som varit den minst arbetsduglige i syskonskaran. Familjen flyttar till Beau Bassin där hans far får arbete på ett fängelse, vilket visar sig vara ett flyktingläger för europeiska judar som hindrats från att komma in i brittiskstyrda Palestina. Vid lägrets staket träffar Raj pojken David, som i grund och botten förändrar hans liv.

David dyker upp i rättan tid. Rajs behov av en räddare i nöden är stark och troligtvis ger det här behovet upphov till intrycket av David som gudalik. Han är vacker – han har krulligt, skinande hår – och han står över alla andra i berättelsen med sin blotta närvaro. Impulsen säger att David ska leda Raj ur ensamheten och in i en drömlik scen av samvaro. Det visar sig att Raj i presens, gamlingen Raj, behåller det här intrycket och tron på räddning in i det sista. Minnet av David hemsöker.

Till följd av ännu ett oväderskaos uppstår förvirring i lägret där David lever och låter honom obemärkt rymma till Rajs hem. Där vet den försupna och våldsamma fadern ingenting om saken, men modern behandlar honom som sin egen son. Pojkarna måste dock fly än en gång, undan polisen. Den här gången in i skogen.

Läsaren tar del av gamlingen Rajs skuld för att han uppmanade dem att fly, inte för Davids skull utan enbart sin egen – genom David skulle han nå sin räddning. David är dessutom sjuk, troligen i malaria. När de irrat runt i det okända en tid yttrar sig hans ohälsa och till slut avlider han. Härav skulden, härav oförmågan att gå vidare.

Romanens struktur får de tillbakablickande minnena att leva upp och bli skarpa, medan Raj i presens förblir suddig och undflyende för läsaren. Som om för att visa minnets kapabilitet att övermanna det nu levande psyket. Fastän gamlingen Rajs psykologiska frågor är rätt uppenbara, finns komplexiteten att hitta i hans unga motsvarighet, vilken ibland helt klart övergår barnets filosofiska förmåga.

Det psykologiska elementet i boken fungerar förvånansvärt bra. Det som förvisso talar emot är det religiösa Kristusmotivet David tvingas bära. I likhet med Bibelns Jesus får han sin omgivning att leva upp (exempelvis får han Rajs mor att skratta för första gången på mycket länge), men dör själv i slutändan. Det godas inkarnation, den temporära räddningen, det ödesbestämda slutet och den påföljande eviga skulden sätter käppar i hjulet för de annars så skickligt gestaltade psykologiska aspekterna.

Den siste brodern  tar även upp ett ämne som knappt blivit omtalat alls i samband med andra världskrigets hemskheter: de judiska emigranterna som placerades på Mauritius. Hösten 1940 flydde 3 500 emigranter med båt från Europa och nazismen till det då brittiskstyrda Palestina. Drygt 1 500 av dessa var papperslösa och tilläts därför inte komma in i landet. Man beslutade att skicka dem till Mauritius, också det en brittisk koloni, där deras fall skulle tas upp efter krigets slut. Och så blev det. Även om de inte medvetet malträterades, led de av tropiska sjukdomar, dåligt husrum och otillräcklig kost. 128 människor dog och begravdes på en gemensam kyrkogård en bit från lägret. I Den siste brodern tas alla dessa faktum upp, fast på distans, som om utifrån, via ett barns intryck av världen.

En personlig livshistoria blir här också någonting utöver det, en fingervisning av vår gemensamma delaktighet i varandras enskilda historier. Människor kommer alltid att se på varandra utifrån, men förmågan att leva sig in i varandras erfarenheter finns där, bara vi blir varse om dess nödvändighet.

Text: Fedja Borčak
Foto ©: Nathacha Appanah