Litteratur: Dagboksanteckningar & Civil Olydnad

Två utgivningar av 1800-talstänkaren Henry David Thoreau diskuterar våra möjligheter att protestera.

De stora tankarna är kanske som mest kraftfulla i det lilla formatet? Det skulle förklara varför två förlag gett ut två av Henry David Thoreaus skrifter båda så petita. Det gäller Dagboksanteckningar och Civil olydnad. Den förra ett urval ur Thoreaus till synes oändliga mängd dagböcker. Den senare om individens ärbara protest mot samhället.

Båda böckerna är rotade i idén om individens autonomi i förhållande till statsapparaten. Thoreau lever i harmoni med naturen, han tar långa promenader, mediterar ostört i timtal och upplever sin omgivning. Han utgör en urbild för den ensamma, visa människan som liksom strör klokheter runt sig. Spjärn tar Thoreau mot det vi kan kalla kulturen, eller samhället. Han föraktar ”massmänniskornas” svaga integritet, ignorerar demokratiska egentligen odemokratiska ritualer och misstror statens intentioner. En genom röstning vald regering står för långt ifrån folkets verkliga vilja. Den politiska diskursen kan endast vara en chimär. ”Allt röstande är ett slags spel, som dam eller backgammon, med en lätt anstrykning av moral, en lek med rätt och fel, med moraliska frågor; och vadhållning åtföljer det naturligt”.

Idag är denna fjärmning kanske mer tydlig än någonsin när det gäller USA. Noam Chomsky (Nya Upplagan, nr 60) berättar om flera studier som visar att amerikanska regeringar oavsett sida under lång tid prioriterat bort de frågor som befolkningsmajoriteten lagt störst vikt vid. Idag vill den amerikanska befolkningen dra ner på försvarsbudgeten, medan regeringen vill höja den ”måttligt”. Till exempel. USA är måhända ett extremt fall i jämförelse med andra stater, men fjärmningstendenserna där är desamma här. Allt fler beslut lämnar Sverige för Bryssel.

Ingenting av detta är nytt. Det är till och med tröttsamt att upprepa. Thoreau visar redan under sin levnadstid en förståelse för att samhällsstrukturen främst gynnar ett fåtal som lyckats tillskansa en fördelaktig position i förhållande till andra. Karl Marx formulerade som bekant liknande tankar. Honom blir det dock allt svårare att referera till, trots att hans och hans efterföljares analyser tidigt förutspådde många av de knutar som idag förefaller omöjliga att lösa upp. Marx som beteckning, eller låt säga slagord, är trots allt utspelad i den politiska diskursen. Thoreau i samma funktion borde däremot accepteras inom liberalistiska ramar, inte minst har han influerat ideologin (även om denna nog har missförstått honom).

Man kan fråga sig om det är därför Thoreau aktualiseras nu: ska han bli en beteckning med vilken man kan förespråka protest med diskursiv legitimitet?

Thoreau framhäver varje individs rätt att protestera, att vägra ett omoraliskt system. Det är i grund och botten det som förespråkas i hans skrift Civil olydnad. Med civil olydnad som metod kan varje individ höja sig över makten – utan att samtidigt höja sig över andra individer och grupper (vilket man exempelvis gör genom att hävda sin rätt med våld). Det är en metod som härrör ur just maktens fjärmande från det verkliga livets gång. I en representativ demokrati kan medborgaren, säger Thoreau, med gott samvete glädjas åt en åsikt utan att utveckla den till ett aktivt ställningstagande. Vad Thoreau kräver av individen är helt enkelt handling, vilket innebär protest i form av revolution. Revolution helt enkelt därför att några andra vägar fram inte finns.

”Vad beträffar att nyttja de sätt som staten har tillhandahållit för att kurera det onda; jag känner inte till några sådana sätt. De tar alltför lång tid, och en människas liv har fort förgåtts. Jag har andra saker att göra. Jag kom till denna värld, inte för att i grund göra den till en god plats att leva, utan för att leva, vare sig den är god eller dålig.”

Thoreau känns väldigt samtida när han trycker på den inre konflikten mellan viljan att agera och den mödosamma trögheten som kommer med detta eventuella agerande. Det dövörade politiska samtalet är kanske det mest förödande för det friska humöret. DN och SvD rabblar liberala glosor och anklagar ihärdiga demokrater för stalinism. Vid varje elfte september-jubileum står SVT till buds som propagandamaskin. Et cetera, et cetera… Hur kommer det sig att jag – just jag, det vill säga kanske även just du – står så främmande inför det de kallar allas vår demokrati?

Samtidigt känns Thoreau gammaldags när han väljer bort kollektivet och gammaldags är det väl att han faktisk kan välja att (delvis) inte betala skatt eller utnyttja statens förmåner. I det postindustriella samhället är alla internaliserade, ingen kan döma sitt eget samhälle utifrån, som genom ett fönster, vilket Thoreau i någon mening gjorde.

I Dagboksanteckningar framstår den konflikt han såg mellan individ och kollektiv närmast som en fixering. I sin solitud sneglar han hela tiden i förakt mot ”massmänniskorna” som inte tänker själva utan manipuleras till att tjäna ett fåtal personers syften. Det pastorala livet upphöjs regelbundet och bonden, som står i intim kontakt med jorden han brukar, är den självklara hjälten. Inte heller är civil olydnad som metod ett säkert kort i sammanhang där makten inte är direkt fysisk. I Vitryssland skapade som vi såg handklappande samlingar irritation hos makten, som meddetsamma agerade aggressivt. I Sverige skulle man nog inte kunna uppnå samma resultat.

Thoreau innebär visserligen ingen ideologisk sensation idag, men han skulle kunna få oss att förändra samhällets syn på vad en individ är. Byta ut individen konsument/valurneröst mot individen livs levande människa vars röst är en direkt handling och inte ett oavbrutet medgivande.

Fedja Borčak

Civil Olydnad
Henry David Thoreau
Övers. Johan Hammarström
H:ström

Dagboksanteckningar
Henry David Thoreau
Övers. Lennart Nilsson
ellerströms