Litteratur: Counting each step of the sun

Det är röster, ekon av röster, och ljud – finstämda och skärande – som är i fokus i den här mångfacetterade skapelsen från In edit mode press. Ljudfilerna som är en del av verket ligger gratis på internet men det är såklart lite svårt och inte lika snyggt att enbart få en ingång via dem. Eftersom det är ett verk och inte direkt någon bok finns det heller inte någon tillgänglig omslagsbild, så jag tog mig friheten att försöka föreviga skapelsen hemma på min kammare.

Counting each step of the sun kom ut i juni 2010. Och trots att titeln anspelar på en dikt om solrosor (skriven av William Blake och sedermera reciterad av Allen Ginsberg i en intervju för BBC) passar det (verket, inte den: boken) utmärkt som när jag läste/lyssnade första gången, i ett kylslaget februari ombord på ett tåg: som del i ytterligare en rörelse. Counting är en splittrad entitet, sammanhållen av det tema som genomsyrar delarna; ljudpoesi, att komponera med ord, konkret poesi; ett sätt att lägga ett konstnärligt positivistiskt perspektiv på lyriken. Att nå bakom det som orden gör med verkligheten, att söka efter det sanna och bakomliggande.

Den fysiska delen av Counting each step of the sun andas autenticitet, som om delarna vore framplockade ur ett skönlitterärt arkiv. Det tunna papperet i häftena – här har vi inte någon sambunden bok, utan särbundna häften – prasslar och den lilla texten är väl knappast det mest lättlästa. Det känns som ett litet paket, något särskilt, ett brev från någon jag tycker om men ännu inte känner. Men vad är det egentligen, och vad vill det säga? Vad vill dess form säga? Förmodligen är den ett sätt att ta sig utanför det traditionella även rent formmässigt. Ett litet subtilt ifrågasättande av det vi betraktar som litteratur, ljud, lyrik.

Är det en antologi? Kanske. Kanske en antologi dels med färdiga verk (då splittrade i ljud samt textform, att upplevas ihop eller isär) och dels med referat, utdrag, pekare till större installationer, som Christian Böks The Cyborg Opera, Caroline Bergvalls Croppr och Kenneth Goldsmiths The Harlem Riot: A study in mass frustration, där Goldsmith söker parafrasera Walter Benjamins The Arcades project.

Även om den initialt kan verka lite smålöjlig för den oinvigde så är The Cyborg Opera genomarbetad och oerhört teknisk. Mushroom Clouds, en av delarna i operan med tillhörande textutdrag i häfte, låter lite som ett trumkomp när det spottas fram av Christian Bök. Det är ”riktiga ord” – ”your gang/ ogling the oblong bling bling// ingots of ligering/ doom in a mood ring” – men fokus ligger på hur orden låter, inte på dess eventuella innebörd.

Lars-Gunnar Bodins längre text Parole in libertá – att komponera med ord ingår som en form av metatext, som en hjälp att ta sig in i de ideologiska ståndpunkter som skulle kunna ligga bakom verkets tillblivelse. Bodins text är en historik där han tar sig an några av de idériktningar som varit betydelsefulla inom området, som futurismen, dadaismen, lettrismen och den konkreta poesin. Parole in libertá (ord är frihet, de italienska futuristernas slagord från början av 1900-talet) behövs och sätter samlingen i en välförtjänt kontext utan att skriva någon på näsan.

Det finns mer i Counting som jag skulle vilja ta upp, men det är så mycket och egentligen bör det upplevas. Det ska också påpekas att det inte alltid är lite mer svårtillgängligt samt att det lite mer svårtillgängliga är värt tiden samt att det handlar om tid, inte om krångel. Som avslutning ett citat från utdraget ur Bergvalls Croppr (läs gärna hela utdraget här:)

Skin warps. Wraps around both injury n pleasure. Adjusts to any new bulk, tries to invent movment for itself. Deforms to absorb. Just as I thot I was atome, what is this, my hands r ballooning up, pulling upwards as tho trying to lift off, do we have lift off, dragd up by my wrists out of hide-out. For awhile I had mistakn my hyphn the dash of my cultures for a ful stop. I know I wished for this, to stop somwher. At last to stop at this, to hide on it, no longr looking out or following connections, no longr wishing to have it for a plunge, a real dive, jump from the springboard, the diving–bard.

Frågan om vad Counting each step of the sun vill säga blir givetvis ännu mer aktuell med tanke på tematiken kring ljud, röster och frånvaro(?) av ”ordens” mening. Jag utgår från att alla delar, liksom helheten, i alla fall vill just detta: berätta, men också få oss att reflektera över berättandet, över litteraturen, över dikten och över de former i vilka vi väljer att stöpa det vi skapar. Det enda jag vill ifrågasätta är otillgängligheten. Vem hittar till det här verket? I vilka kontexter får det sitt genomslag? Det är något fint i alla fall, där finns någonting för alla. Det är svårt att förmedla med ord.

Info: Counting each step of the sun (2010) samlar bidrag från och delar av verk av Charles Bernstein, Caroline Bergvall, Christian Bök, Johannes Heldén, Kenneth Goldsmith, Lars-Gunnar Bodin och Danny Snelson. Utgiven av In edit mode press.