Litteratur: Cantatrix Sopranica L.

Cantatrix Sopranica L. är den senaste i raden av Georges Perecs böcker översatta till svenska. Och visst är den lika typiskt märklig.

Den franska författaren Georges Perec har skrivit flera av de mest besynnerliga böckerna utgivna under 1900-talet. I La disparation (Försvinna) från 1969 där franskans mest använda vokal, bokstaven e, metodiskt undvikits. I Les revenentes som utkommer tre år senare gör Perec tvärtom, den enda vokal som förekommer är just e.

I Sverige är förmodligen La vie mode d’emploi (Livet en bruksanvisning) den bok som läses mest. Där får läsaren följa livet i ett bostadshus och enligt en speciell turordning stifta bekantskap med invånarnas historier och egenheter.

Nu har Cantatrix Sopranica L. översatts till svenska. Det är Perecs ”vetenskapliga skrifter”, som bland annat behandlar reaktioner i hjärnan hos sopraner som utsätts för tomatkastning. Med humor, ordlekar och skarpsynthet skapas världar.

Från 60-talet fram till sin död 1982 tillhörde Perec en liten grupp litteratörer och matematiker som kallar sig OuLiPo och som huvudsakligen sysslar med nya metoder för litteraturen, i form av konceptuella begränsningar och alternativa sätt skriva ”potentiell” litteratur.

Den som är bekant med Perec återfinner i Cantatrix Sopranica L. ett maniskt minutiöst förhållningssätt till fenomen som är delvis påhittade, delvis belagda. Perec blandar sant och falskt utan hänsyn till läsarens krav på en rationell och tillförlitlig framställning. Utförliga men påhittade referenslistor, fallstudier och slutsatser bildar en mikrovärld i vilken man som läsare kan godta mycket, befängdheter till trots och utan omsvep.

Det har delvis att göra med att man spontant luras av den vetenskapliga framställningen, men främst har det sin orsak i förhållningssättet till den fiktiva såväl som den faktiska världen som ett pusselmysterium, vilket får sina konturer under mikroskåpet snarare än via kategoriseringar och generaliseringar. Analyserna är på grund av sin hypervetenskapliga stil exkluderande och svårbegripliga, om man inte är öppen för de mångtaliga ordlekarna. Och det viktiga här är hur det sägs, inte vad som sägs.

I texten ”Roussel och Venedig. Skiss till en melakolisk geografi” (skriven tillsammans med Harry Matthews) ligger tonvikten vid noggrant genealogiskt struktureringsarbete, något som går igen i resten av författarskapet (läs till exempel kortromanen ”En privatsamling. Historien om en tavla”, i Historier). I regel är omständigheter och förehavanden beskrivna med satirisk preciositet.

Och vilket är egentligen sambandet mellan tomatkastning och sopraner? Forskningsöversikten ges här (för Perecs resultat läs ”Experimentell demonstration av tomatotopiska strukturer hos sopranen”):

”Färska iakttagelser av Unsofort & Tchetera som påpekar att ’the more you throw tomatoes on Sopranoes, the more they yell’, och komparativa studier som behandlar flämtreaktionen (Otis & Pifre, 1964), hicka (Carpentier & Fialip, 1964), kattspinning (Remmers & Gautier, 1972), HM-reflexen (Vincent et al., 1976), buktaleri (McCullogh et al., 1964), skrik, skri, skrän och andra hysteriska reaktioner (Sturm und Drang, 1973), som provoceras fram såväl av tomatkast som kast av kålhuvuden, äpplen, gräddtårtor, skor, fimpar och skruvstäd (Harvar & Mercy, 1973), har lett till det fasta antagandet att där finns en positiv feedback-struktur i YR baserad på en semilineär quadristabil multi-switchande interdigitation av neuronala sub-networks-funktioner utan ’någon jävla ordning’ (Beulott et al., 1975).”

Perec representerar en till bredden lustfylld kreativitet som ibland föraktas i en pragmatisk värld, eftersom den avsagt sig alla praktiska ändamål till förmån för det lilla (och konstruerade) universumet. Men det nog finns större anledning att beundra hans författarskap som ett som skapar världar istället för att som vi andra mindre maniskt minutiösa godta den värld som är oss given.

Fedja Borčak
Foto: A la Casquette

Cantatrix Sopranica L.
Georges Perec
Övers. Magnus Hedlund
Rámus