Litteratur: Brott och framgång

Modernistas utgåva av dansken Jeppe Brixvolds omtalade roman Brott & framgång (Forbrydelse og fremgang) är så överöst av positiva omdömen att det är lätt att som recensent känna en viss förlamning, att tappa riktning. När den dök upp 2007 var den danska kritikerkåren enad: detta var något stort. Själv drar jag paralleller till Martina Lowdens snackis Allt (2006), även om utgångspunkterna och helheten givetvis är helt olika. Det är lite svårt att läsa texterna som just böcker eftersom de båda vill utmana boktanken, tidslinjerna, vem som är vem och vad som är vad. Postprosa skulle vi kunna kalla det.

Foto: Henriette Løvdal

Som många före mig reagerar jag över hur boken är är tryckt, med högermarginal istället för det normala, så att texten blir jämn i högerkant och ojämn i vänster. Meningarna i slutet av styckena avslutas inte ens med punkt. Effekten blir en poetisk sävlighet inbyggd i bokens uppbyggnad, som kräver extra eftertanke av läsaren. Det fungerar mycket bra som kontrast till rytmiken i Brixvolds text som är taktfast; interpunktionen gör att ögonen rinner iväg ännu fortare. Även i dialogerna fyller stilgreppet en funktion, eftersom de inte innehåller några talmarkörer och alltså heller inte några andra naturliga pauser. Frågan är om det ens hade blivit speciellt bra utan det här upplägget, som även ger romanen en något uppstyltad teatralisk touch.

Precis som i fallet med Allt kan vi fråga oss vem det är Jeppe Brixvold skriver för. Skriver han för recensenterna, för någon viss typ av beläst läsargrupp, för sig själv? Är det viktigt? Färdig med Brott & framgång är det faktiskt bara Erik Svendsens (Jyllands-posten) kärnfulla omdöme ”Homeros på speed” som känns träffande. Boken inleds med ett eventuellt begått mord, en karl som nog dödat sin flickvän och överlever genom att släpa sig mellan olika barer. Det är kaos, beatkaos. Från Paris tar han sig söderut i en stulen bil, gör en avstickare i ett lantligt godskök (hur länge? det vet vi inte) och lyckas vinna prinsessans hand via en förtjusande kvart i tre-raggsdialog. Efter prinsessans död inleds bokens tredje del, då författarjaget tar sig över gränsen in i de spanska Pyrenéerna och blir skogshuggare. Fortfarande finns en svag koppling tillbaka, till det som varit, liksom en svag aning om det som ska komma, men nu rör sig boken kring en annan problematik, den kring faderns önskningar och ande.

Det spretiga i romanen fungerar rent litterärt med hjälp av Brixvolds språkliga kunnande, men författaren lyckas inte genomgående hålla kvar den intensitet som behövs för att jag som läsare ska kunna ta till mig det skrivna. Jag blir förd framåt men inte riktigt rörd. Boken i sig blir något att ifrågasätta – vad vill du? – men är också ett ifrågasättande i sig, och förmodligen är det också en av de bärande tankarna i Brott & framgång: brott behöver inte följas av straff utan framgång och brott kan gå hand i hand; nu gå i hand med då och människan vara både ond och god. Det finns mycket att hämta här, men inga givna svar. Det finns ett avslut som lika gärna kan vara en början, en uppbruten och till och med ifrågasatt tid, en kritik av det som är/var/ska bli. Men också en önskan om att omfamna allt detta. Det är en snudd på öppen text, och som sådan är den mycket bra. Men som roman? Det är svårt att säga.

Boken har genomgående att manligt perspektiv utom mycket kort avslutningsvis, där det kvinnliga på ett snyggt vis plockas upp (lämpligt nog cirkulärt, med kopplingar till bokens inledning) . Men det är givetvis inte någon ”normativ slump” utan en konsekvens av den manlighet vi lever i, en manlighet Brixvold på sitt eget sublima vis ifrågasätter genom att beskriva. Det diskuteras mycket, det är en text som är post- även på det pratiga sättet, en text som rör sig kring de absurt enkla och därmed svåra eviga frågorna. Det är dock sällan något särskilt stringent resonemang som förs; det är sporadiska, fragmentariska guldkorn som då och då glimmar till. Behållningen ligger i det långa stycket om Alexander den store, där Brixvold trots den mycket avskalade prosan levandegör historien förbluffande färgfullt och varmt. Jag önskar mer av detta historiska, av det arkeologiska avtäckande som finns på flera plan – varför kan det inte få stå för sig själv, dras till sin spets – varför måste det omgärdas av brus? Förmodligen för att detta brus en oundviklig konsekvens av vår tid. Och som beskrivning av vår tid är också Brott & framgång mycket bra.

Info: Brott och framgång (Forbrydelse og fremgang), Jeppe Brixvold, Modernista.