Litteratur: Berömmelse

Daniel Kehlmann har fått betydelse inom den samtida litteraturen efter ett par lyckade romaner. Den senaste, Världens mått, gjorde succé på olika håll i världen. Makabert med tanke på att den faller inom genren historisk roman, en inte alltid säljbar kategori. Nyligen kom ytterligare en roman ut på svenska, Berömmelse, som i högsta grad handlar om dagens människa.

Berömmelse är indelad i kapitel, som vart och ett gestaltar en särskild berättelse samtidigt som en större berättelse flätas samman. Huvudtemat är gränsen mellan verklighet och fiktion. Vari ligger skillnaden och varför spelar den någon roll? I ett kapitel har Rosalie fått en dödlig och obotlig sjukdom, varför hon bestämmer sig för att anlita ett företag i Schweiz för att diskret arrangera hennes självmord. Så långt tycks hon ha kontroll över sin berättelse. En bit in i berättelsen ändrar hon sig och vädjar öppet till författaren, vars skapande av henne och hennes verklighet hon nu är medveten om. Författaren i sin tur agerar utan moraliska förbehåll och hänvisar till sin rättfärdiga makt.

Författaren, som själv förekommer i andra kapitel, heter Leo Richter och är prisbelönad litteraturguru som alla upphöjer men ingen förstår. Ständigt får han frågan om varifrån han får sina idéer. Han har uppfunnit ett stående svar som han själv tycker är väldigt träffande: han får sina idéer i badkaret. Leo Richter förstår inte den förföljande frågan som på sätt och vis förutsätter en skillnad mellan fiktion och verklighet och att idéns ursprung är intet. För Leo Richter är fiktion och verklighet ett och samma.

Porträttet  är givetvis satiriskt till viss del, men Leo Richters idéer är i linje med det Kehlmann försöker visa på: fiktion är ingalunda sekundär dimension utan någonting jämbördigt med det man kallar verklighet. Kritiken mot en tydlig gräns mellan begreppen skönjs i porträttet av en annan författare, Miguel Auristos Blancos. Denne är beundrad för sin enkelhet och sin intima kontakt med läsarna, varav de flesta tycker sig finna meningen med livet när de läser hans böcker, vilka genomsyras av en koordinerad universalitet: allt är sammanbundet och förutbestämt. Tvärtemot Richter är Auristos Blancos någon som inger sina läsare det lugnande medlet meningsfullhet. I ett eget kapitel i boken har han i sitt arbetsrum utsikt över Rio de Janeiros kåkstäder samtidigt som han begrundar sitt eget kändisskap, väl medveten om den ikonstatus han har. Han läser till och med ur sina egna böcker för att må bättre. Man undkommer inte likheten med den verkliga bästsäljarförfattaren Paolo Coelho: livsstilsförfattaren, sökandet efter mening, det brasilianska ursprunget, en författarhjälte buren av sina sammanhangstörstande läsare.

Hursomhelst, Auristos Blancos ska ta ställning till ett brev han fått från en abbedissa som ber honom ett råd till hennes yngre systrar angående teodicéproblemet. Han märker att han börjat skriva sitt svar alldeles tvärtemot sina böckers idéer: det finns ingen koordinerad, förutbestämd mening som omfattar alla och det finns framför allt ingen Gud. Har han under alla dessa år ljugit för sig själv och sina läsare? Det plötsliga kvalet får honom att ta fram sin pistol och stoppa den i munnen. Och det slår en: Paolo Coelho mordhotas av Daniel Kehlmann. Inte riktigt kanske. Men kritiken mot fiktionens anspråk att ljuga om världens beskaffenhet genom förenkling är uppenbar, här mer än någon annanstans i boken.

Berömmelse handlar även om människors kommunikation i en värld präglad av ständigt kommunikativt utbyte (Internet, mobiltelefoni osv.). Internetnörden Ebling lever exempelvis i högre grad i cyperspace än utanför. Eblings chefs vilja att ha två kvinnor på två olika platser samtidigt hindras bara av svårigheten att koordinera alla telefonsamtal och mejl som kan tänkas försvåra lögnerna. Eller kvinnan som reser till Asien på konferens och glöms bort på vägen hem. Hon skulle kunna räddas, men eftersom hennes mobilbatteri är slut vet ingen var hon är och hon tvingas stanna i det som för henne är ingenmansland. Kehlmann tycks säga att vi är förlorade såväl i kommunikationsvimlet som utanför det.

Det som är så skönt med Berömmelse är att den inte skriver en någonting på näsan, den moraliserar inte. Kehlmanns prosa är intensiv i precis lagom mängd och på precis rätt ställen. Berättandet präglas varken av närhet eller distans. Bilden av gestalterna baseras på deras reaktioner, ibland på deras oförmåga att reagera. Dessutom är de dimensionella förvecklingarna (fiktion kontra verklighet)  lättförståeliga utan att för den skull förlora sin komplexitet. Imponerande är inte minst Kehlmanns sätt att med såväl enkla som stadiga medel väva samman de olika kapitlen till ännu en lyckad roman.

Text: Fedja Borčak
Foto: Jerry Bauer