Litteratur: Att känna sig fram

Hänsyn till känslor i någon större utsträckning i de humanistiska vetenskapernas metodologi har varit i stort sett tabu sedan den klassiska tiden. Redan Platon liknar förnuftet vid en nödvändig tygel för de skenande känslorna. Som vi vet har traditionen efter honom och hans tid hållit förnuftet och det rationella tillvägagångssättet som det mest tillförlitliga verktyget att använda för att nå fram till sanningen. Ny bok med grund i humanistisk genusforskning vill locka till medvetenhet om andra möjligheter.

Jag tror bestämt att filosofin och andra humanistiska discipliner lidit av “känslolösheten” i det långa loppet. Men det stora problemet kvarstår, det som gäller huruvida känslor metodologiskt sett kan fungera i diskussion baserad på gemensamma erfarenheter. Uttryckta känslor ses ofta som för subjektiva och vårt rationellt-ekonomiskt präglade språk, gissar jag, räcker inte till för att åskådliggöra dem på ett sätt som fungerar vetenskapligt. Åtminstone inte tillräckligt ofta.

Att känna sig fram. Känslor i humanistisk genusteori heter en ny antologi som består av texter som på ett eller annat vis försöker visa att det är nödvändigt med en medvetenhet om känslors funktion i vårt sätt att identifiera/orientera oss i verkligheten och vårt sätt att formulera kunskap. Texternas huvudsakliga fokus ligger på hur våra känslor bestämmer vår identitetskonstruktion i olika situationer samt hur ett emotionellt hänsynstagande fungerar i kunskapsproduktion.

I stort sett samtliga texter inspireras av Sara Ahmeds teorier. Hennes forskning betonar i synnerhet känslornas funktionella karaktär, att de utgör reaktioner och aktioner i omlopp mellan olika kontaktytor. Därmed förkastas en vanlig syn på känslor som essentiella objekt. Det vill säga: fokus ligger på vad känslor gör istället för vad de är. En annan distinktion som har rötter främst i genusforskningen är den mellan emotion, affekt och känsla. Medan emotioner är mer trögflytande socio-kulturella begrepp som till exempel sorg eller död, är affekten snararast en fysiologisk påverkan på kroppen. Vi säger ibland att vi gör saker i affekt i situationer där vi blir på ett eller annat sätt rörda till reaktioner. Begreppet känsla definieras slutligen som subjektets sätt att just känna.

Författarna – alla med bakgrund i humanistisk genusforskning och forskningstemat “Challenging emotions” vid Umeå universitet – behandlar den teoribildning som finns på olika sätt. Hildur Kalman skriver om emotionen sorg, hur den framstår som särskilt normerande när den sörjande pressas utifrån till godtagbara sorgeuttryck. Maria Jönsson behandlar mottagandet av Kerstin Thorvalls böcker och det “äckel” som i hög grad uppvisats av recensenter genom åren. Pigge Werkelins skildring av möten med olika människor under och efter tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004 analyseras av Ingeborg Svensson, som visar hur Pigge bemöter människor på basis av omedvetna heteronormativa föreställningar.

Ann-Catrine Erikssons och Anna Rådströms bidrag behandlar båda det visuella konstverket och åskådarens tillvägagångssätt i en analyssituation. Det betonas att det känslomässiga i mötet med konst i stort sett har uteslutits ur det konstvetenskapliga paradigmet med hänvisning till känslornas grumlande av förnuftet. Det som krävs är en försiktig förskjutning från den traditionella blicken på (enbart) det estetiska objektet till betraktaren, och framför allt den situation som råder när betraktaren ser/analyserar. Alla som läst en bok eller sett på en bild vet att upplevelsen inte sällan hänger på vilket sinnestillstånd man som betraktare är i, därtill eventuell distraktion, mängd tid och så vidare.

Eriksson skriver: “Möjligheterna att frigöra konstvetenskapliga texter från alltför hårda strukturella restriktioner finns redan, så det är kanske bara en fråga om att våga. Nyckeln måste dock vara en problematiserad (själv)reflexion som gör studien i högre grad generellt intressant genom att tydliggöra förutsättningar, rum och situation.”

Denna förskjutning i generell utgångspunkt gör mycket för potentialen i känslornas närvaro i metoden. Genom att vara medveten om sitt beskådande och verkets ombytlighet beroende på när och var det beskådas kan konstupplevelsens processer framhävas. Detta istället för verkets konstanta egenskaper, som i analys tveklöst passar förnuftet strukturella preferenser väldigt bra, men som ignorerar betydelsefull kunskap om vårt eget deltagande.

Och ja, det blir klart att det finns emotionella hänsynstaganden som vi faktiskt kan prata om utan att villa bort oss i subjektiva godtyckligheter. Antologins främsta mål är förmodligen att tydliggöra känslornas betydelse i forskningen. Det lyckas man med, även om inte precis allt som presenteras är övertygande.

Något som redan i innehållsförteckningen blir ett problem, åtminstone för mig, är avsaknaden av manliga författare. Det ger sken av att det som behandlas av en eller annan orsak inte rör män, att det kanske till och med är i polemik mot män, som traditionellt ses som förespråkare för rationaliteten. Naturligtvis är detta inte någon grund för att avfärda boken, men nog vore klokt att värna mer om signalerna den skickar ut.

Fedja Borčak

Att känna sig fram. Känslor i humanistisk genusforskning
Red. Annelie Bränström Öhman, Maria Jönsson, Ingeborg Svensson
Bokförlaget h:ström