Litteratur: Atlantis barer – fjorton dykningar efter en versrad

Den som någonsin lyssnat i en snäcka känner till havet. Men det är en bekantskap med många begränsningar. Vår handfallenhet inför havets storhet och otillgänglighet är makaber om man betänker att vi annars är i stånd att ockupera allt. Havet, det har tvärtom ockuperat oss, omgärdat oss i ett fridfullt kokongghetto på land. Den som någonsin lyssnat i en snäcka känner inte alls till havet. Varje förståelse av dess närvaro och kraft är bara en eller annan metafor. Durs Grünbein, som skrivit essän Atlantis barer, vet att havet i slutändan har sin mest väsentliga plats i det mänskliga psyket.

Grünbein är poet också. Faktum är att han bygger sin essä på en vers som han själv skrivit i dikten “Kosmopolit” och som ekar i läsningen:

“Att resa är en försmak av Inferno.”

De dykningar titeln antyder är nedstiganden i det djup som myllrar av mänsklig väsenshistoria: den antika metaforen, den hastigt målade väggmålningen, Dante, kommunikation, globalisering, den arma kosmopoliten. Man förstår snabbt att det är en angelägen färd att göra. Men där finns en enträgen ambivalens inför mötet med vad man nu än kommer få fatt i. Jag läser först Grünbeins tentativa ansatser och förhalningar som störande. Sedan inser jag det nödvändiga i att gestalta inte bara rädslan för djupets slut – utan även för färden som sådan. Att resa är som sagt en försmak av Inferno.

Allvaret förstärks när de djuppsykologiska rädslorna slingrar sig kring det poetiska uttryckets kraft att skönja just dessa rädslor. Poeten tycks inte kunna motstå att parasitera på språkets förmåga att röja sådant som är undangömt. Uttrycket är en tvångshandling, något man måste oavsett vad. Färden är på klassiskt manér nedåt. Insatsen, det vill säga rädslan är stor, men vinsten ofattbar: jagets begynnelsepunkt, den språkliga strålningens urmateria.

Jag får fatt i en Tranströmer-bild, vars perspektiv vänds när filosofen Gaston Bachelard citeras: “Den poetiska bilden är ett uppdykande ur språket”. Å ena sidan nedåt, efter språket; å andra sidan uppåt, efter alltet/intet.  Essäns vackra motto, som tagits från Friedrich Schlegel och som man vill återvända till vid Grünbeins sista punkt, omsluter så hela essän: “Bilden är andens frigörelse från tinget.”

Det är riktigt att den här färden i just den här tappningen funnits väldigt länge. Värdet i den tycks outslitbart. Man får kanske skylla det på den vår längtan efter att upptas i främmande dimma som klär av oss våra sinnesintryck och belönar oss med icke-världslig totalitet. Ändå fruktar vi på ett grundläggande psykologiskt plan upplevelsen av havsdjupet, som både på ett metaforiskt och ett faktiskt plan antyds vara det mest koncentrerade substitutet för detta. Å andra sidan är havet fruktansvärt. I ambivalensen finns kärnan: kanske hör människan inte hemma i paradiset.

Fedja Borčak

Durs Grünbein
Atlantis barer – fjorton dykningar efter en versrad
övers. Ulrika Wallenström
Ersatz