Litteratur: Allt är i rörelse

Ulf Lundells fjortonde roman, Allt är i rörelse är en resa genom 2010-talets Sverige. Stundtals laddad och kampvillig, men också förutsägbar och slarvigt formulerad.

I 1992 års Saknaden vädrade Ulf Lundell sin ilska och förtvivlan över det samtida Sveriges fall till högermakter och social trivialisering. Det är en stark roman vars huvudspår såhär nästan tjugo år senare fortfarande är skrämmande relevant.

Att Allt är i rörelse har idel programpunkter gemensamt med sagda verk är således inte överraskande. Lundell har i romanformatet förstås tassat i samma tematiska jaktmarker under tämligen lång tid. Men så omedelbart aktuellt som här har det inte handskats med sedan det tidiga nittiotalet.

Förlagd till hösten 2010, valåret, behandlar ramberättelsen Joar ”Red” Cirroan, sextiotvå år gammal, världskänd fotograf, som motvilligt ger sig på att sätta ihop en retrospektiv över sin karriär. En sorts bokslut. Han äger ett hus på Österlen, har en skitstövel till bror vars blodsband Joar förbannar och han äger närmast dubbelgångarartade band till den trötte rockmusikern Ugg Madekus vars liv och filosofi i mångt och mycket är en karbonkopia av huvudpersonens.

Det nya Sverige gör Joar perplex, liksom konsten och arbetet som han alltmer tycks ha tappat intresset för. Helst av allt skulle han vilja fly till varmare breddgrader med den många år yngre Anne. Men ingen flykt är lätt, särskilt inte när livet och samhället ständigt tycks sätta käppar i hjulet för den där eftersträvansvärda friheten.

Intrigen är tämligen bekant Lundellstoff, ett skuggigt kamouflage som arbetar sig runt romanens verkliga, och lika Lundellskt bekanta fokus – samtiden och författarens ambivalenta förhållande till densamma. Det får sitt utlopp i en stilistisk vansinnesresa i ord och rytm, mer besudlad av än berikad med observationer och flödande tankeresor, där stycken och tematiska grenar trasslar in och ut ur varandra med en alldeles formidabel, om än rutinmässig smidighet.

Dramaturgi och narrativ är här också symptomatiskt sekundär. Romanens faktiska kärna återfinns istället i resonemangen kring samhälle, åldrande och konstnärskap som blottläggs i utdragna monologer och ansträngt regisserad dialog. Tidens anda av konservativ egoism, högerspöken och utanförskap angrips och ger luft till den av författaren så väl vaktade elden.

Det ska sägas att Ulf Lundell stundtals är en synnerligen skarp samhällskommentator, särskilt i det mer kompakta textformatet. I lyrik och poesi äger han en förmåga att kort och koncist sätta fingret på mänsklighetens mest trängande dilemman. Så också i romanformatet, även om prosan på senare år har svävat allt längre bort från det där omedelbart skarpa handlaget.

Framförallt finns en problematik i faktumet att Lundells intresse av det behandlade ämnet tidigare har uttryckts så pass flitigt och betydligt mer pregnant, att dess slagkraft i mångt och mycket går förlorad här.

Romanens Joar medger att han upprepar sig, att alla har hört honom förut men att han inte kan sluta prata om hur lågt landet har sjunkit. Han upphör heller inte med att citera Bob Dylans Mississippi – från vilken romantiteln krystat stammar – raljera över bilar, pengar, kvinnor, sprit och sverigedemokrater. Så pass virrigt och pratsjukt blir det att romanens eftersträvade kärnämne också upplevs tämligen outvecklat och dimmigt nyanserat.

Det hedrar förstås författaren att han följer sin musa. Men de instinktiva protesterna känns föga angelägna. Särskilt som såväl författaren som bokens drivande karaktärer upplevs så ideologiskt vilsna och motsägelsefullt motiverade att den proklamerade kampen i mångt och mycket blir ett lättsänkt luftslott.

Desto skarpare blänker romanen till när Lundell hugger tag i, den förvisso lika uttjatade, diskussionen kring konsten, dess kraft och viljan att kanske sätta punkt en gång för alla. Anslaget har speglats i såväl de senaste årens musikproduktion som i fjolårets prosalyriska En öppen vinter. Här görs det med samma passionerade nerv, där det dualistiska förhållandet till kändisskapet och skapandet skänker uppriktig och välbehövlig psykologisk tyngd till den mer begagnade prosan.

Allt är i rörelse är en roman om en skapandetrött man som allt närmare pensionsåldern har kommit till den barnsligt grundläggande insikten att allt förändras men att vi ändå står och stampar i samma gyttja, stötandes och blötandes samma mänskliga problematik.

Det är ett å ena sidan sorgtyngt konstaterande, å andra ger det utlopp för en tämligen verklighetsfrånvänd argumentation kring samtidens verkligt brinnande ämnen, kantad av ideologisk oreda och planlöst drivande litterärt pladder.

Text: Mark Andersson
Omslagsbild: Wahlström & Widstrand

Info: Ulf Lundell – Allt är i rörelse, 452 s. Wahlström & Widstrand, 2011.