Litteratur: Alla dagar

Gränsen mellan Väst och Öst är svåröverskriden. Den har sina historiska orsaker samtidigt som den upprätthålls flitigt varje dag, i varje jämförelse, nyhetsinslag, reportage et cetera. Vi här i Väst behöver Öst för att kunna definiera oss själva. Inte sant? Vad gör vi då när vi möter och bekantar oss med någon från Östeuropa, någon som vi inte kan ta spjärn mot, en man som saknar egenskaper?

Abel Nema kommer till något land i Väst, troligen Tyskland, från något land på Balkan. Jag talar, ska sägas, om Terézia Moras hyllade roman Alla dagar från 2004, som för en tid sedan kom ut på svenska. Trots att Abel talar tio språk språk flytande – det sägs så i alla fall – och trots att alla han möter intuitivt dras till hans aura, är han identitetslös. Allt tycks vara nytt för honom. Han är som ett blankt papper. Han lyssnar och han svarar uppriktigt: lite som en furst Mysjkin hos Dostojevskij, som med sin naivitet lockar fram de andras känslor och först via dem formar sina egna. Till skillnad från Mysjkin verkar Abel knappast receptiv för de andras starka känslor för honom. Han katalyserar känslolivet hos sina medgestalter, men har egentlig ingen del i det.

Detta är en roman med en händelsekedja åt det otroliga hållet. Abel möter personer med alla sorters ytterliga karaktärsdrag. Han blir till exempel inbjuden att bo hos en ung man som på måfå letar efter människor på centralstationen som inte har någonstans att bo. Besvikelsen går inte att ta miste på när Abel inte visar sig vara någon social typ. Det är förresten en besvikelse som förr eller senare drabbar läsaren, som hos Abel förgäves försöker hitta något att fixera honom med.

Enheten i hans före detta land har spruckit upp i flera delar som alla mest av allt önskar nya sätt att identifiera sitt vara, men som har svårt att göra det på ett reellt sätt, det vill säga utan exkluderande myter och kulturarvsambitioner à la Lars Björklund. Som en representant för ett Östeuropa som de senaste decennierna genomgått en ordentlig omstöpning är det inte konstigt att Abel inte har någon identitet. Att han behärskar tio språk är inte ett prov på en global medborgare utan på ett offer i skuggan av Babels torn. Fixeringen vid att lära sig språk på språk utan några tydliga syften att använda dem är väl snarast ett något annorlunda sätt att gestalta afasi, fast genom språkets otillräcklighet och inte individens.

Man fastnar gärna i den spruckna spegel som Abel Nema utgör. Därför är det lätt vilja distansera sig från honom (efter besvikelsens entré), snarare än komma honom närmare. Som läsare vill man avfärda honom och man är på helspänn i fråga om hans språkkunskaper är verkliga eller bara bluff. Fastän man sympatiserar med honom som man gör med en stackare, vill man att han försvinner. Han är obehaglig, provocerande, påträngande genom sitt sätt att insupa men aldrig uttrycka.

Han är en främling, hans namn (Nemas) alluderar på “nemac”, som betyder just främling.  För mig som talar serbokroatiska innebär Nema också “har inte”. Abel varken är eller har – han finns egentligen inte.

Det här är en bok som älskar och samtidigt tillintetgör sin läsare. Den är underbar i det att läsaren får leva/famla runt i texten. Av samma anledning är den skrämmande. I frånvaron av Abels känslor, fyller mina egna boken till bredden. En märklig känsla av katharsis, dock inte i någon förlösande mening. Snarare handlar det ett bottenlöst fallskärmshopp.

Fedja Borčak

Alls dagar
Terézia Mora
övers. Linda Östergaard
Rámus