Litteratur: 2666

Det är svårt att beskriva känslan som infinner sig när du som läsare tagit dig igenom 2666, Roberto Bolaños sista roman. Lite är det som att med möda ha tagit sig igenom den snårskog av ondska och tillkortakommanden som är mänskligheten, bara för att sedan upptäcka att du också är en människa, i allra högsta grad delaktig. I texten hörs ekon från alla de stora författarna (även en liten gnutta Borges och magisk realism skymtar ibland) men framförallt är Bolaño någonting eget, en utveckling av och en ny viktig hörnsten i den moderna spanska litteraturen.

Copyright/fotograf: The Estate of Roberto Bolaño

2666 är ett riktigt storverk på mer än ett vis. Eftersom Bolaño dog oväntat 2003, bara 50 år gammal, bad han om att romanen skulle bli utgiven i fem volymer, en om året, allt för att säkra sina barns ekonomiska framtid. Så blev det inte, eftersom respekten för bokens litterära värde kom emellan och boken därför utgavs i sin helhet (den svenska pocketvolymen är på 1053 sidor). Men helheten, detta fyrverkeri av personer, händelser, platser och möten, blir aldrig tråkig. Tvärtom sugs du in i de fem parallella berättelserna, som alla kan läsas fristående, och du förbluffas över det som är Bolaños litterära stil: det att med hjälp av ett oefterhärmligt korrekt, lite kyligt språkbruk som alltid förblir sinnligt lyfta upp det obetydliga i vardagslivet och göra allt, även de små petitesserna, till det viktigaste av allt, det stora i det lilla.

Romanens botten återfinner vi i den mexikanska öknen, i den till synes fiktiva staden Santa Teresa, där korruption, knark, mutor – och framförallt, kvinnomord – gör vardagen osäker. Där, under det glimmande gula dammet som täcker allting, finns en knutpunkt för de olika öden som presenteras i 2666. Fate, en svart journalist som jobbar för tidskriften Svart Gryning i New York, hamnar i Santa Teresa (en omskrivning för Ciudad Juárez) av en slump, för att bevaka en boxningsmatch. Från olika delar i Europa kommer kritikerna; de har inte heller något intresse för morden, utan letar efter den sägenomsusade författaren Benno Von Archimboldi, som sägs ha bokat en flygbiljett till staden. Väl där träffar de så den känslige Amalfitano, filosofiprofessorn som hör röster och tecknar geometriska figurer, allt medan han ängslas för sin unga vackra dotter, Rosas, skull. Om det är något hos Bolaño som framträder extra tydligt är det den ambivalenta hatkärleken till Latinamerika och dess folk: mentaliteten och värmen, men även den mörka underliggande problematiken.

2666 är skriven med en förbluffande fingertoppskänsla. Den inleds makligt men inte tråkigt, sakligt utan att för den skull vara fantasilöst, och i det djup Bolaño upplåter åt sina karaktärer lär vi känna dem utan att helt kunna förstå dem, eftersom de är intrikat uppbyggda och alltigenom mänskliga. Mörket sänker sig sedan gradvis över de parallella historierna, som ändå inte tappar sin märkligt absurda komiska underton, den typ av komik som bryter fram när en människa redan gett upp och inte längre har någonting alls kvar och därför lika gärna kan skratta åt eländet. De filosofiska frågorna – de kring vad som är godhet och ondska, vad som är god litteratur, vad som är det verkligt viktiga i livet – färgar romanen på samma sätt som alger och tång färgar havets botten. Havet är i 2666 vår tid, den moderna världens nutidshistoria. Det är andra världskrigets sargade Europa, det är Harlem, det är det gamla Sovjet och det är en doft av våra dagars Paris och London, men det är samma kärna, samma historia som berättas: den om älskande, desperata människor, skitiga gathörn, sömnlöshet och många svarta koppar kaffe.

Bakom varje svar döljer sig en fråga, så brukar bönderna i Kostekino säga, skriver Anskij. Bakom varje oemotsägligt svar döljer sig en ännu mer komplicerad fråga. Men komplexiteten får honom också att skratta när han tänker på den och ibland hör hans mamma skratten uppifrån vindskammaren, som när han var tio. Anskij tänker på parallella universum. Vid den här tiden invaderar Hitler Polen och andra världskriget börjar. Warszawa faller, Paris faller, Tyskland anfaller Sovjetunionen. Enbart i oredan är vi fattbara. En natt drömmer Anskij att himlen är ett stort blodhav. På sista sidan i skrivboken ritar han upp hur han ska gå för att ansluta sig till partisanerna.

Ytterligare en sak Roberto Bolaño är mycket duktig på är uppmärksamma nuet, uppmärksamma det som redan finns där. Ofta skriver han sig bort från den egentliga handlingen i anekdoter som närmast flyter ut i marginalerna, tar sig ut genom fönstren och upp bland molnen. Olika kända författare nämns i förbigående, och istället är det helt okända personer som får illustrera det mänskliga lidandet och dårskapen, och bära upp vår tids viktiga händelser. Konstnären Edwin Johns, som hugger av sig handen och använder den till ett självporträtt i det att han initierar den nydekadenta skolan. Barry Seaman, den gamle Svarta Panter-revolutionären som nu håller föredrag kring sin bok Fläskkotlett på Barry Seamans vis. Leo Sammer, som tvingas döda 500 judar i det fattiga tyska distrikt han styr över. Och så alla dessa flickor, kvinnor, ofta utan namn, som i avsnittet Brotten radas upp en efter en, för det mesta strypta (med brott på tungbenet) och våldtagna (upprepade gånger, både analt och vaginalt). Allt som oftast arbeterskor i någon av de många monteringsfabrikerna, ibland servitriser, ibland horor. Deras brutala död ett uttryck för ett kvinnohat som inte ska negligeras bara för att det i 2666 råkar vara förlagt till en fattig industristad nära den amerikanska gränsen.

2666 är en accesoar i sig själv, det är en fin layout trots att den är så enkelt inbunden, gråsvart och med ett litet band som om det vore en bibel jag släpat med mig de senaste veckorna. Berättelserna konsumerar dig, men de ger också väldigt mycket tillbaka. Innehållsligt är romanen, på något sätt som jag inte tror att Bolaño hade motsatt sig, som en tårta, en sådan med många olika lager, en magisk tårta som genast återuppstår efter ätning, med mycket grädde, mörk chokladkräm, kanske med björnbär och helt klart med marsipan. Det är också en tårta med en djup beska, en tårta med odefinierbar fyllning, som blir lite för mycket och kväljande samtidigt som det inte finns något annat val än att avsluta portionen. Och sedan ta en bit till.

Info: 2666 av Roberto Bolaño, Albert Bonniers Förlag.

Översättning av Lena E. Heyman