Lidandet kväver inte pennan

Marina Tsvetajeva hör till de viktigaste ryska modernisterna. När hennes dagbok från krigsåren 1917-1919 nu kommit ut på svenska är det tydligt att hennes vittnesmål är ett unikt sådant. Med säregen känslighet upplever och gestaltar den unga Tsvetajeva en märklig värld till vardags.

Idag synes den läsande befolkningen i de allra flesta länder ha ett outsläckligt behov av att läsa varandras personligaste bekännelser och mest banala minnesanteckningar, allt i en enda hopblandad och gränslös soppa. Sociala medier inte bara tränger sig på utan står som en förebrående existens och hutar med fingret åt alla dem som väljer att inte skriva ner den dagliga aktiviteten till allmän beskådan.

Mitt i denna veritabla dagbokshysteri ger ellerströms förlag ut I skuggan av ett krig – Möten och samtal 1917-1919. Denna samling av små respektive större anteckningar är skrivna av den ryska poeten och prosalyrikern Marina Tsvetajeva.

Trots att de båda översättarna, Elena och Bengt Samuelson, påpekar att Tsvetajeva tillsammans med de andra stora ryska lyrikerna i samma generation inte fast tillhörde någon grupp, så räknas hon oftast till den lilla grupp av poeter som brukar kallas Akmeisterna (andra poeter som räknas hit är till exempel Nikolaj Gumiljov, Anna Ahmatova och Osip Mandelstam).

Boken består av kortare och mer konkreta anteckningar från tillvaron i det nysovjetiska samhället då Tsvetajeva försöker överleva ensam med sina barn medan maken tjänstgör i den vita motståndsarmén, och längre, mer filosofiska avsnitt där konst, kärlek och överlevnad avhandlas i större anteckningssjok. De kortare anteckningarna hör utan tvekan till de starkaste. Kampen för att skaffa föda, den skeptiska hållningen till människors vänlighet, den mycket tydligt opolitiska verkligheten är bara några exempel på Tsvetajevas intryck och skarpa blick.

Det som i den direkta läsningen främst slår läsaren är den allestädes närvarande pennan. Anteckningarna kan synas oviktiga, men orden och meningarna går från att vara ögonblickliga och ostrukturerade till att framstå som absolut och stor litteratur. När hon skriver: ”Mitt emot mig, på bänken, sover Vikzjel, dyster, mager, förståndig” ensamt, som en egen anteckning, släpps vi in direkt i Tsvetajevas blick och det omedelbara betraktandet. Vem Vikzjel är får vi aldrig veta och det är inte heller viktigt, hans roll består i att befinna sig i den unga författarinnans blickfång. Det är också i dessa kortare anteckningar som skillnaden mellan Tsvetajevas blick och vårt dagliga masshysteriska ordvomerande syns som bäst. Tsvetajevas storhet ligger inte i att hon väljer vilka saker hon skriver för att på så vis sila bort det triviala. Hennes storhet ligger tvärtom i att vad hon än skriver så blir det aldrig några banala beskrivningar av en tuff vardag. Det blir extraordinära, poetiska bilder ur en vardag som i realiteten inte var banal utan historiskt grym.

Tsvetajevas längre anteckningar går djupare och behandlar intressanta synpunkter angående mänsklig psykologi (hon diskuterar bland annat vilka hon älskar, de som ger henne av sin personlighet eller de som ger henne bröd) och för metapoetiska diskussioner. Genomgående finner man dock hennes oerhörda personlighet, hennes unga passion och hennes eget redovisande av moralens förfall, stöldens intåg och empatins urholkande. Allt detta helt och hållet utifrån hennes personliga beteende.

Detta är en tidig dagbok, Tsvetajeva är mellan 25 och 27 år. Hennes litterära ungdomsförälskelser, som till exempel Tolstoj och Heinrich Heine (som tas upp i ett hyllningskapitel till Tyskland), syns betydligt mer än de lyriska generationskamraterna, vilket till viss del förklaras av kronologin. Mandelstam nämns vid ett tillfälle, Alexander Blok framstår som en favorit och Konstantin Balmont hyllas som en vän. Bortfallet av de vanligtvis uppmärksammade relationerna mellan de ryska modernisterna (till exempel Tsvetajevas nära relation till Pasternak) blir i detta sammanhang snarast en faktor av fräschör. Detta är Tsvetajevas bok, hennes anteckningar och de som nämns får plats bara för att hon bestämmer det.

Översättningen är frisk och känns samtidigt modern och väldigt inkännande när det gäller Tsvetajevas språk. Bengt Samuelson, det kan nämnas, är också den översättare som står bakom den senaste översättningen av Ett moln i byxor av Vladimir Majakovskij. ellerströms får i och med denna utgivning och andra räknas som ett förlag som för en viktig litterär kamp: att föra ut de ryska modernisterna in i de svenska hemmen. Tsvetajevas bok fastställer inte bara hennes position som en av de viktigaste, europeiska lyrikerna under 1900-talet, den visar också på aktualiteten och viktigheten i att fortsätta att läsa de ryska poeter som skrev och aldrig slutade skriva under en av den moderna historiens främsta förtryckarkulturer.

Den ryske exilpoeten Joseph Brodsky avfärdar i en av sina essäer påståendet om att lidande skapar stor konst. Tsvetajevas bok är, i samband med den av Brodsky dragna slutsatsen, ett flagrant exempel på en penna som inte tystades av vare sig krig, svält, förnedring eller förföljelse. Lidandet föder inte den stora konsten, den tystar den inte ens. Läsaren upptäcker dock något mer i läsandet av Tsvetajevas bok: detta är inte en bok om lidande, detta är en bok om att skriva. Den handlar om pennan, inte om hur ont det gör att greppa den.

Dan Silfwerin