Levande legenders sällskap

Bruce Springsteen på Ullevi 1985. Foto: Bengt Kjellin.

Vintern 2012 ringde min bror och berättade exalterat att han fixat biljetter till Springsteen på Ullevi. Fatta Ullevi! sa han, och jag hörde genom luren att han log. Arenan som trots att den ligger i lilla Göteborg, långt upp i norr och närmre Tjottahejti än Metropolis, hamnat på Springsteens topp tre-lista över konsertplatser. Vi vet alla varför. När Bossen var där 1985 fick publikens taktfasta diggande halva stan att gunga. Putsen sprack flera kvarter bort. Läktargolven pajade.

För min bror och mig har det blivit något av en tradition att vaska fram biljetter när någon gammal rockgubbe tar sig till Sverige. Dylan på Scandinavium. Knopfler på Malmö Arena. Springsteen på Ullevi. Man får ju passa på innan de dör, har vi sagt. Bocka av så många legender som möjligt medan de fortfarande är någorlunda pigga. Innan seniliteten kickar in. Man måste ju kunna säga till den framtida avkomman att ja, en gång för länge sen såg pappa His Bobness tuta i munharpan. Pappa hörde Big Man lira sax. Pappa var med när Knopfler tappade sitt plektrum mitt i ett narcissistiskt solo.

Det är mindre viktigt att berätta att lyricisten Dylan knappt artikulerade sina välmejslade låttexter. Att Big Man blivit plufsig och mest satt i en gyllne tron i scenens utkant.

Jakten på rocklegender hade helt klart varit lättare – och av allt att döma mer givande – om man haft den stora turen att födas någon gång på femti- eller sextitalet. Om man kunde tagit båten till Manchester -66 och hört den där folkfanatikern kalla Dylan för Judas. Om man kunde rullat sig i leran på Woodstock. Om man kunde varit med på Ullevi första gången, den som egentligen räknas.

Surt sa räven, och började fundera på sin samtids legender. Kommer mina barnbarn, om fertiliteten är som Herren Gud tänkt, få höra av sina föräldrar om när Lady Gaga klädde sig i kotletter? Kommer de sucka när släktträffarna går in i den sentimentala fasen och någon plockar fram blekta biljetter från en Bieber-konsert anno 2043? Kommer Jay-Z göra comeback efter comeback och turnera förbi vanliga dödligas pensionsålder?

Något säger mig att hela legendgrejen går på sista versen. Snart blir det omöjligt även för Dylan att strutta runt på scenen (såvida inte den där dealen vid vägskälet faktiskt ägde rum). Världen är lika stor nu som för femti år sen, men vi tenderar uppfatta den som ganska mycket mindre. Det är knappt en bravad att resa jorden runt längre, och gör man det på åtti dagar utmärker man sig mer som en livsnjutande latmask än som en äventyrare. Vi videochattar med avlägsna kusiner på andra sidan planeten, gärna i mobilen och helst i HD. Snart kommer dock allt vad high definition heter vara retro och nya akronymer beteckna tekniska underverk som ger bättre upplösning är verkligheten. Inte för att verka cynisk (möjligtvis post-ironiskt allvarsam), men jag har svårt att se hur någon ska kunna hålla sig i rampljuset tillräckligt länge för att uppnå legendstatus när världen ständigt krymper och man kan skatta sig lycklig om ens femton minuter förlängs lite grand genom att bli en hit på Youtube.

Det blir ingen konsert i sommar. Min bror kom på att det inte riktigt är läge, eftersom han beräknas bli pappa ungefär samtidigt som Springsteen kommer till stan. Vi stannar hemma istället, och berättar för den nyfödda att en gång, när pappa var ung, hörde vi levande legender sjunga på sista versen.

Oscar Jansson