Krönika: Svensk reggae är usel

Morrissey sa en gång berömt att ”all reggae is vile” (ungefär usel) och bemöttes då med glåpord och rasistanklagelser. Trots att denna dom om den karibiska musikstilen i ärlighetens namn var en orättvis och sedvanligt tillspetsad cynism signerad poppens vassaste tunga, tänker jag ett tjugotal år senare att åtminstone all svensk reggae är usel. Jag kan omöjligen beskyllas för rasism för att jag råkar ha svårt för vita, svenska killar med rastaflätor, men antagligen kommer min uppfattning resultera i en del glåpord och onda blickar.

Faktum är att reggae – i synnerhet svenskspråkig sådan – fortsätter att växa i popularitet. Landets ungdomar vallfärdar till Uppsala Reggaefestival och Öland Roots för att lyssna på artister som Governor Andy och Kapten Röd, och kanske, kanske röka en och annan cigarett av särskild karaktär. I år lockade Uppsala Reggaefestival 15 000 besökare, medan Ölands dito besöktes av den lite mer blygsamma siffran på dryga 2 500 (det är dock lika med slutsålt).

Själv ser jag veteranerna Kalle Baah spela på Emmabodafestivalen en kväll i juli och inser då exakt vad det är som står i vägen mellan mig och det östgötska baktaktssväng som levereras på scenen. Svensk reggae idag är nämligen exakt vad svensk progg var på 60- och 70-talet. Samma beståndsdelar finns där: vänsteridéerna, drogliberalismen och den fientliga attityden till ”Babylon” – staten, polisen, chefen och så vidare.

Om Sveriges reggaescen vore en färg skulle den färgen vara smutsigt manchesterbrun, om den skulle vara en kulturpersonlighet hade den personen varit Sven Wolter.

Problemet är inte bara att all politisk musik vid det här laget är olidligt uttjatad och otidsenlig, utan också den obehagliga machoattityd som döljer sig i en genre som samtidigt förespråkar solidaritet och gemenskap. Det kanske är lättare sagt än gjort, men det är på tiden att svenska reggaeartister på allvar fördömer den tveksamma kvinnosyn och homofobi som finns på vissa håll inom jamaicansk reggae och framför allt dancehall. Jag är säker på att de flesta reggaeartister har hjärtat på rätta stället, men de problem som faktiskt existerar borde diskuteras istället för att ignoreras. Det vore också en skön omväxling till tjatet om Fredrik Reinfeldt och hans hemska förtryckarregering. Sparkarna borde riktas inåt, istället för uppåt och utåt.

Dessutom vore det trevligt om svenska reggaeartister vågade överge det värsta rootsträsket för att ta in lite mer soulinfluenser. Den numer nedlagda Göteborgsorkestern USCB Allstars är ett bra exempel på att svenskar faktiskt kan hantera ska och reggae, och att textämnena går att variera från skadlig kommersialism till tolvstegsprogram och krossade hjärtan.

Morrissey tog förresten tillbaka sina hårda ord om reggaen för några år sedan, förklarade att han växt upp med det klassiska skivbolaget Trojan Records singlar på 70-talet och berättade hur mycket han älskar Bob & Marcias Young, gifted and black. Sedan skrev han kontrakt med trojanska dotterbolaget Attack Records som talangscout för unga, lovande band.

Hur många av dem som är svenska och spelar reggae lär framtiden utvisa.

Text: Erik Lövmo Jonsson

Erik Lövmo Jonsson är fri skribent och pluggar kulturkritik på Linnéuniversitetet. Under hösten kommer Erik att skriva om musik på Benshi.