Krönika: Soptippen sammanfattar allt

Flera aktuella filmer under vintern och våren skildrar tidsandan och vårt samhällsklimat genom en närstudie av livsvillkoren för dem som lever på samhällets skuggsida. Jag tänker exempelvis på svenska långfilmen Sebbe, engelska Fish Tank och kortfilmen Så ja, min älskling. Det är filmer där arbetslöshet och dåliga bostäder är en del av vardagen. Det handlar om människor som har berövats möjligheterna till att ta del av ett fungerande utbildningssystem och där de jobb som står till buds, om sådan överhuvudtaget finns, är kroppsnedslitande arbeten till lågbetalning. Förutom den samhällskritiska tematiken är soptippen dessa filmers gemensamma nämnare. Soptippen är den optimala metaforen för slit-och-slängsamhällets slöseri med materiella och mänskliga resurser.

I den svenska filmen Sebbe hänger filmens huvudkaraktär vid lediga stunder på soptippen. Här tar han reda på kastade grejer som han sedan tar hem och fixar till. Med fynd från soptippen bygger han med uppfinningsrikedom en egen moped. Med lite restaurering och omvårdnad blir det slängda till ett fungerande maskineri. I svenska kortfilmen Så ja, min älskling fördrivs fritiden på liknande sätt bland soptippens avfalls- och skrothögar. I vinterns mest hyllade film, Fish Tank , går färden till skrotupplaget för att leta reda på en generator till en gammal Volvo. Fyndet på skroten blir nyckeln till en mer hoppingivande framtid och inledningen till sann kärlek.

Vårt sopberg växer i alarmerande fart. Likaså växer sig den sociala skiljelinjen, mellan samhällets framgångsrika och de som slås ut, både skarpare och bredare. I filmens värld kommer detta gestaltas genom fortsatta och tilltagande skildringar av soptippen som den utslagnes hemvist.

Text: Petter Ericsson