RSS Feed for This PostBenshi om...

Krönika: Om att tävla i sorg

Nyheten om Brasse Brännströms bortgång nästlar sig in som en vass liten tagg i medvetandet. Än en gång blir vi kollektivt påminda om livets förgänglighet. Kanske drabbas vi också ytterligare när en individ försvinner, som med sin konstnärliga gärning har gjort ett outplånligt avtryck på generationer av människor i vår mest påverkansbara ålder.

Brännströms (liksom nyligen framlidne Robin Williams) artistiska arv förtjänar förstås uppmärksamhet. Det vi kan minnas med vemod och saknad är att källan till och bilden av en av vår kulturella självbilds många byggstenar och glädjeämnen rycks från jordelivet. Människorna Brasse Brännström och Robin Williams kan inte många av oss påstå sig ha känt.

Likafullt börjar det bubbla i de sociala nätverken inte många minuter efter det att nyheterna proklameras genom kvällspressens nätupplagor. Snart svämmas Facebook, Twitter och Instagram över, sällan av kondoleanser men av digitala dödsrunor och epitafer.

Här vilar kanske en uppriktig och drabbande sorg över den döde, men det är svårt att bortse ifrån att den explosionsartade kedjereaktionen, som så ofta i den viralt uppskruvade digitala sfären, också liknar en hetsig tävlan.

Det är en jakt efter att hinna först, minnas bäst, beklaga med störst mått finkänslighet (eller lustifikationer) och kanske framför allt – efter hävdandet om vems personliga minnen som väger tyngst.

I saknadens namn tillåts en i många avseenden vidrig hets efter bekräftelse och självhävdelse att vädras, likt en orimlig och omätbar (men i antal likes eller retweets definierad) tävlan om vems känslor som äger störst validitet. Någon annan vinning än styrkandet av den egocentriska och i klickbar uppskattning närda självbilden kan rimligtvis rymmas i merparten av den svärm av hågkomster som överöser våra flöden.

Själva paradoxen är förstås att det skarpa minnandet i sagda rum alltjämt är urholkat och påtagligt kort. Det måste trots allt återhämta sig för att ständigt orka vila i startgroparna inför nästa race mot att hävda vårt minnes och känslolivs överlägsenhet.

Att det egoistiska kraftprovets bränsle tillåts vara en ur tiden gången och en gång livs levande människa är alltigenom beklagansvärt.

Mark Andersson

 

Tipsa om artikeln / Lägg som bokmärke:
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google
  • Live
  • Pusha
  • TwitThis
  • MySpace

Trackback URL

Sorry, comments for this entry are closed at this time.