Krönika: Hur var det med ansvaret Birro?
Skribent: Mark. Sep 18, 2010. Kategori: Artiklar, Featured
Som författare anser jag att man ska stå fri från alla sorters sammanhang. Därför röstar jag inte på något parti.
Inte kan han väl vara allvarlig? Man blir hursomhelst fundersam över hur, varför och utifrån vad Birro faktiskt författar om han anser sig vara fullständigt kontextlös?
Jag misstänker att den gamla konstnärsmyten spökar någonstans i uttalandet. Den om att skapandet är något gudomligt eller mystiskt. Något för konstnären unikt. Ett skapande som bara är möjligt för den som transcenderat samhälle och ord och tillslut har nått högre insikt. Där, tycks Marcus Birro mena att han befinner sig.
Skriver Birro utifrån en nollställd platå snarare än som en del av ett mångårigt och tusenmila långt kulturellt kedjespel, där uttalade och av författaren ofta hyllade influenser som Thåström och Bruno K Öijer egentligen inte betyder någonting för den egna produktionen? Är samtiden irrelevant? Har Birro ens behövt läsa någonting än just sina egna texter för att bli den författare och poet han är idag?
Så ligger det förstås inte till. Jag förutsätter att Marcus Birro inte anser att det egna författarskapet är fullständigt obetydligt, slott byggda av stoft, eller inte ens det. För nog måste väl också stoft anses ha ett sammanhang och nog borde också Marcus Birro vara del av det sammanhanget? Åtminstone vill författaren i tid och otid visa sig som en del av det svenska samhället. Som en aktiv individ, laddad med åsikter.
Marcus Birro kan tycka. Det om något har han bevisat för oss ickegudomliga väsen. Han tycker mycket och gärna om sin samtid. I tv och på nätet och i tidningarna. Han tycker om fotboll, om Italien, om gamla punkpoeter, om politik och om katolicismen. Han tävlingsdansar i tv. Han är Lennart Ekdahls kvällspigge sidekick. Men Marcus Birro tillhör ingenting av det där. Han står bortom alla kontexter. Alla mellanmänskliga och sociala förbindelser.
Underligt då hur starkt Marcus Birro reagerade när Norrköpings Tidningar i en recension kritiserade författarens senaste roman Att leva och dö som Joe Strummer för att vara alltför egocentrerad. För mycket biografi, för lite författad fiktion. Marcus Birro uppges ha känt sig kränkt och omedelbart slutat som kolumnist på tidningen.
En förståelig reaktion förstås. Här har det, får man anta enda som har egentligt och genuint värde för Marcus Birro, det okränkbara författandet fått sig en törn. Det är klart att han blir sårad. Och stinget verkar dessutom svida än mer då kritiken kommer från de egna leden. Men varför? Birro står väl ovanför också något så trivialt som lojalitet på arbetsplatsen. Något sådant borde vara lätt att sopa under mattan.
Men det är det förstås inte. För Marcus Birros uttalande om att stå fri från alla sammanhang diskvalificerades redan innan det lämnade hans mun. Marcus Birro är hur mycket han än hävdar motsatsen en lika stor del av sammanhangen som du och jag. En del av ett demokratiskt Sverige och en ännu större omvärld, såväl konstnärlig som mellanmänsklig.
Det är därför han tycker så mycket, på nätet och i tidningar. Det är därför han dansar i tv, det är därför han får expertuttala sig om fotboll och okritiskt hylla Italien i massmedia och det är därför Marcus Birro kan och får vara en författare och poet som kan och får skriva vad han vill. För att han lever och verkar i en demokratisk samtid.
Att Marcus Birro är en ohjälplig fånge av sin egen och allas livskontext gör också att han kan leda politiska debatter. Men Marcus Birro kan inte rösta, för han anser sig stå fri från sammanhangen. Och han gör det för att ren och obunden av yttre influenser och intryck kunna författa sammanhangslösa romaner.
Om vad skriver han då? Min enda slutsats är att Marcus Birros texter torde handla om Marcus Birro. Den upphöjde författaren som av den anledningen och ingen annan inte bidrar med sin röst i det som har benämnts det viktigaste riksdagsvalet på många långa år.
En ansvarslös illusionistisk inställning som, hur lite Marcus Birro än vill det bidrar till att skapa sammanhang för många, många människor. Också en blankröst väger nämligen tungt. Men tydligen inte för en författare.
Jag hoppas att hans uttalande var ironiskt.
Mark Andersson
