Krönika: Hellström följer en estetisk tradition

De senaste veckorna har popikonen Håkan Hellström synts på omslagen av i princip varje tänkbar tidskrift. Han har som så ofta förut porträtterats, hyllats och gullats med. Men för några år sedan var det annat ljud i skällorna.

När Hellström 2002 släppte sin singel Kom igen Lena! var delar av texten hämtade ur Cornelis Vreeswijks Visa till Veronica, titeln en parafras på Dexys Midnight Runners Come On Eileen, och den inledande versen lånad från The Jams A Town Called Malice. Dessutom bar b-sidan När jag ser framåt slående likheter med Andrew Lloyd Webbers Pie Jesu. Aftonbladet var inte sena med att i klassisk sensationsjournalistisk anda framställa Hellström som en bluff och en tjuv. Musikdocenter uttalade sig och förutspådde stämningar och ekonomiska konsekvenser.

Hela Hellströms diskografi – från Känn ingen sorg för mig Göteborg till 2 steg från Paradise – kryllar av ord och toner som lånats, översatts eller omtolkats. Exemplet med Aftonbladet och Lloyd Webber är heller inte första gången han hamnat i blåsväder för sitt ”ohederliga” tillvägagångssätt. Redan vid tiden för sitt genombrott förärades han en webbsida med det obestridligt komiska namnet HåkanHelstöld.com. Gör allt det här Hellström till en artist av sämre dignitet? Är han en tjuv och en bluff, så som klandrarna hävdar?

Svaret är naturligtvis nej. Det Hellström sysslar med är inget nytt. Det kallas intertextualitet, och mängder av tonsättare, diktare och konstnärer har sysslat med det i århundraden.

Bob Dylan, The Rolling Stones, Led Zeppelin och Nirvana. Alla är de exempel på artister som lånat mer än vad belackarna ansett vara okej. Är man inte originell är man heller ingen riktig konstnär, heter det. En både torr och felaktig hållning med sitt ursprung i en orealistisk genikult som hållit i sig ända sedan romantikens dagar.

Intertextualiteten är inget annat än en estetisk tradition, i vilken konstnärer erkänner att konstens abstrakta form innebär att den inte kan tillhöra, att den inte kan ägas. Håkan Hellström har tagit otaliga textrader från sin stora idol Morrissey, medan Morrissey i sin tur ofta citerat förebilden Oscar Wilde – som inte heller han var främmande för att låna fraser från andra författare. Exempelvis tog Wilde åt sig äran för citatet ”Talanger lånar, genier stjäl”, vilket ironiskt nog bara ytterligare understryker originalitetsbegreppets trasslighet; för om det verkligen var den irländske excentrikern eller någon annan som först yttrade de berömda orden är ännu höljt i dunkel.

Att peka ut enskilda artister som bedragare är således både historielöst och obegåvat, inte bara för att en majoritet av rockhistoriens låtar består av modifierade melodier, texter och rytmer, utan även för att en välutförd låtstöld kan vara nog så elegant i sig.

Genom att citera och återanvända skickar artisterna klädsamt diskreta nickar till personer som betytt mycket för dem, och som inspirerat dem att själva ge sig på en artistisk karriär. Med hjälp av The Smiths LP The Queen Is Dead får The Picture of Dorian Gray en helt ny läsarkrets, och via Håkan Hellströms Plura-allusioner upptäcker 16-åringar rockbandet Eldkvarn.

Dessutom erbjuder lånandet konstnären en helt ny möjlighet att bredda betydelsen av sitt verk, och att fylla den med innehåll som inte kunnat uppbådas utan referenser och anspelningar bakåt i tiden.

Låtstölden innebär alltså inte bara en vinn-vinn-situation för ”offret” och ”tjuven”, utan även för oss i publiken. Utan Håkan Hellströms klåfingrighet hade vi gått miste om vår kanske största låtskrivare någonsin.

Text: Erik Lövmo Jonsson

Fotnot: Exemplet med Pie Jesu blev än mer genant för Aftonbladets del, när Hellström stött och lite raljant påpekade att Lloyd Webber för all del själv låtit sig inspireras mer än lovligt av Giacomo Puccini.